Jag körde fyrtio minuter till söndagslunchen, gravid i sjunde månaden, bara för att upptäcka att min plats hade tagits av min mans älskarinna.

Människor slutade svara när hon ringde. Styrelseuppdrag drogs tillbaka med kalla, formella brev. Hon var färdig.

När vi slutligen skrev under förlikningen var det ingen strid. Grant skrev över huset, accepterade ett generöst, stensäkert underhållsbidrag och avsade sig rätten att någonsin bestrida mina beslut kring vår dotters uppväxt. Han såg förstörd ut, en man som insett att elden han lekte med hade bränt ner hans eget hus.

Sex veckor senare, en tidig torsdagsmorgon, kom Clara Caroline Harmon till världen.

När jag höll hennes lilla, varma kropp mot mitt bröst för första gången, kände jag hur de sista resterna av Dorotheas isvatten förångades. Clara grät med en röst som fyllde hela rummet, en röst som krävde utrymme och vägrade bli ignorerad. Hon var min framtid.

Och jag visste med absolut säkerhet att den kvinna som satt vid det lilla fällbordet och accepterade smulor, hon dog den dagen. Den kvinna som reste sig, klev ut ur det genomblöta huset och byggde ett eget bord – hon är den enda mamma Clara någonsin kommer att känna.