“Nej, det här är inte din lägenhet,” sa hon med en röst som darrade men försökte låta auktoritär. “Det här är Ethans lägenhet. Han har gett mig nyckelkortet. Han sa att hans fru är bortrest på konferens hela veckan.”
Jag stirrade på henne. Ordet fru ekade i rummet.
“Jag är hans fru,” sa jag kallt. “Och jag är uppenbarligen inte bortrest.”
Kvinnan ställde ner muggen så hårt att kaffet skvalpade över kanten. Hennes ansikte förlorade all färg. Hon tittade på mig, sedan på inramade bröllopsfoton på väggen som hon måste ha ignorerat hundratals gånger, och sedan tillbaka på mig.
“Du är Claire,” viskade hon, som om hon plötsligt förstod ett pussel vars bitar hon haft i handen hela tiden.
“Vem är du?” upprepade jag, och nu var rösten högre, farligare.
Hon tog ett djupt andetag, slöt ögonen i en sekund och öppnade dem igen. Det fanns ingen fientlighet i hennes blick, bara en djup, bottenlös trötthet.
“Jag heter Sarah,” sa hon tyst. “Och Ryan, mannen Ethan sa var sin bror som sov här på dagarna? Ryan existerar inte. Ethan är ensambarn, Claire. Jag vet, eftersom vi har varit förlovade i fyra år, och det var jag som sålde den här lägenheten till dig genom ett skenföretag.”
Rummet började snurra. Telefonen vibrerade plötsligt i min ficka. Det var ett meddelande från Ethan.
Tänker på dig älskling. Längtar tills du kommer hem.
