”Jag kommer tillbaka i morgon,” sa Emily med en röst som var lika skör som höstlöven som började falla över Savannah, och hon menade det av hela sitt hjärta.

Den första gången de såg en av väktarna var på en tisdag. Han var stor, klädd i en mörkblå uniform med blänkande knappar och en radio som sprakade hotfullt på hans axel. Han gick med tunga, bestämda steg längs huvudallén. Emily, vars överlevnadsinstinkt var trimmad till perfektion, grep omedelbart tag i Margarets ärm. De hukade bakom en stor marmorängel tills väktaren hade passerat. Efter det blev deras möten fyllda av en ny, gnagande oro. De var tvungna att äta snabbt, hela tiden med blicken flackande över omgivningen, ständigt beredda att fly.

Det oundvikliga hände en isande kall fredagseftermiddag.

Himlen var jämngrå och luften var tung av annalkande snöblandat regn. Emily hade haft svårt att få tag på sin portion mat. Det hade varit bråk utanför soppköket, och hon hade fått vänta länge i kylan innan hon äntligen fick sin frigolitlåda, denna dag fylld med en rykande het linsgryta och två tjocka skivor bröd. Hon sprang nästan hela vägen till kyrkogården, driven av vetskapen om att Margaret antagligen frös.

När hon kom fram till den spruckna bänken satt Margaret där, ihopkrupen och skakande, med ansiktet djupt begravt i sin sjal. Emily satte sig snabbt bredvid henne och öppnade lådan. Ångan steg upp i den kalla luften som ett mirakel. Hon bröt brödet i två exakta halvor och räckte den ena till Margaret, tillsammans med plastskeden.

De hann bara ta två tuggor innan de hörde det krossande ljudet av tunga kängor mot gruset.

”Hey! Ni där! Vad i helvete tror ni att ni gör?”

Rösten skar genom kyrkogårdens tystnad som en piska. Ut från en sidogång klev två väktare. Den ene var mannen de sett tidigare, med ett ansikte rött av kyla och ilska. Den andre var yngre, men med en lika hård och oförlåtande blick. De närmade sig med snabba, aggressiva steg.

Emily frös till is. Hennes första instinkt var att springa, att försvinna in bland gravstenarna som hon gjort så många gånger förr när faran hotade. Men hon tittade på Margaret, som darrande försökte ställa sig upp med hjälp av sin käpp, och insåg att hon inte kunde lämna henne. Hon ställde sig modigt framför den äldre kvinnan, trots att hon knappt nådde upp till väktarnas midjor.

”Vi äter bara,” sa Emily med en röst som skakade, men som bar på en oväntad styrka. ”Vi stör ingen.”

”Det här är privat egendom, inte en jävla picknickplats för luffare,” snäste den äldre väktaren och drog fram en batong, mer för att hota än för att slå. ”Ni har varit här varje dag, tror ni inte att vi har sett er på kamerorna? Packa ihop ert skräp och försvinn. Nu.”

”Snälla,” vädjade Margaret, hennes röst tunn och bräcklig. ”Min man ligger begravd här. Vi gör inget ont. Låt flickan äta färdigt, hon svälter.”

Den yngre väktaren skrattade hånfullt. ”Inte mitt problem. Ut, sa jag!” Han steg fram och sparkade vårdslöst mot bänken. Hans tunga känga träffade frigolitlådan som Emily lagt ifrån sig. Lådan flög upp i luften och den varma linsgrytan, deras enda måltid för dagen, splittrades över det frusna gruset och smutsades ner av jord och döda löv.

Emily stirrade på maten. En känsla av bottenlös förtvivlan sköljde över henne. Inte för att hon var hungrig, utan för att Margaret, som var sjuk och kall, nu inte skulle få något i magen. Ett ensamt snyftande undslapp hennes läppar innan hon bet ihop käkarna i ren, vanmäktig ilska.

Margaret sjönk tillbaka ner på bänken och dolde ansiktet i händerna, krossad av förnedringen och den brutala verkligheten.

”Rör på er!” röt den äldre väktaren och sträckte ut handen för att gripa tag i Emilys tunna, trasiga tröja.

Men innan hans fingrar hann nudda henne, ekade en annan röst över kyrkogården. En röst som var låg, behärskad, men fylld av en auktoritet som omedelbart fick luften att kännas tyngre.

”Släpp flickan. Omedelbart.”

Väktarna stannade upp, som om de blivit förvandlade till sten. Ur skuggorna från det stora, pampiga familjemausoleet bara några meter bort klev en man fram. Han var i femtioårsåldern, med grånande tinningar och en skarp, stolt hållning. Han var klädd i en skräddarsydd svart ullrock som vittnade om oerhörd rikedom, och hans ögon, som var mörka och genomträngande, var fixerade på väktarna med en iskall vrede.

Det var Arthur Sterling.