”Det är svårt,” sa hon till slut, och hennes röst var knappt hörbar. ”Varje gång han röst höjs minsta aning, även om han bara pratar om vädret eller en räkning, spänner jag axlarna. Min kropp minns fortfarande. Det tar tid att lära nervsystemet att faran är över.”

”Och det förstår jag,” sa jag snabbt, men lät mig själv stanna upp innan jag fortsatte. Jag såg på henne, lät blicken vara mjuk och lät bli att avbryta eller försvara mig. ”Jag pressar dig inte, Anna. Jag vet att jag har brutit förtroendet. Om det tar månader, eller till och med år, så finns jag här. Jag kommer inte att ge upp vår familj igen.”

För första gången på hela mötet lyfte hon blicken och tittade mig rakt i ögonen. Det fanns sorg där, men också en gnista av något varmare. Något som liknade det vi en gång hade haft.

När murbruket föll

Det hände en tisdag i mitten av november.

Victor ringde på min mobil tidigt på morgonen. ”Du, om du vill vara med och hjälpa till att riva den där tegelhelvetet utan att störa fruns rutiner för mycket, så är jag där klockan nio. Anna sa att det var ok.”

Jag tog ledigt från jobbet utan att tveka en sekund.

När jag klev in i huset var stämningen en helt annan än den dagen jag kom hem från affärsresan. Det låg plastfolie över hela vardagsrumsmatta för att skydda golvet. Anna satt vid köksön med en kopp kaffe och tittade på medan Victor och jag stod framför den massiva tegelväggen med släggan i hand.

”Är du säker på det här?” frågade Victor och tittade på Anna.

Anna tog en lång klunk av kaffet, reste sig upp och gick fram till oss. Hon ställde sig bredvid mig. Hennes axlar nuddade mina – för första gången på månader drog hon sig inte undan.

”Riv den,” sa hon med fast stämma. ”Vi behöver inte några barriärer längre. Men om någon av oss börjar bete sig som idioter igen, ringer jag Victor direkt.”

Victor skrattade hest. ”Det är antecknat. Dubbel taxa för ombyggnation nummer två.”

Slaget med släggan ekade genom huset. Det var ett dånande ljud av tegel som bröts itu, murbruk som föll som sand och damm som virvlade upp i luften. Varje gång jag svängde släggan kändes det som att jag slog sönder mitt gamla jag – den stressade, arga, frånvarande mannen som hade satt jobbet före dem som älskade honom mest.

När den sista stora tegelstenen föll till golvet och dammolnet började lägga sig, såg vi rakt igenom vardagsrummet igen. Ljusinsläppet från trädgården strömmade in genom de stora fönstren och fyllde rummet med ett mjukt, gyllene eftermiddagsljus.

Anna stod framför öppningen, tittade på det dammiga golvet och sedan på mig.

”Det kommer att bli stökigt att städa upp det här,” sa hon, och ett svagt, efterlängtat leende bröt igenom på hennes läppar.

Jag lade släggan åt sidan, borstade av dammet från händerna och kände hur ett djupt lugn spred sig i bröstet. Jag tog ett steg närmare henne, stannade upp och väntade tills hon rörde sig först. Hon tog de sista stegen och lade armarna om min midja. Huvudet vilade mot mitt bröst, precis som förr.

”Det gör inget,” viskade jag ner i hennes hår, medan doften av vår cement sakta ersattes av doften av henne. ”Vi tar det tillsammans.”