Scenen jag fick se liknade mer en del ur en dramatisk pjäs.

På tröskeln stod Valerij.

Under dessa år hade han förändrats avsevärt.

Kinderna var insjunkna, ansiktet fårat av djupa rynkor, håret hade glesnat.

Han bar en märklig ungdomsjacka som hängde klumpigt på den magra gestalt.

I händerna pillade han nervöst på handtagen till en billig sportväska.

Medan han fortsatte sitt förberedda tal tittade han ner och borstade noggrant av leran från skorna.

Men i ett ögonblick lyfte han blicken.

Förmodligen hade Valera förväntat sig att se en helt annan bild.

Han var säker på att jag under dessa fem år hade förblivit en ensam, trött kvinna som lever i minnen och fortfarande väntar på hans återkomst.

I hans föreställning borde jag ha gråtit, gnällt lite för syns skull, och sedan förlåtit och bjudit på varm middag.

Sådana män är uppriktigt övertygade om att ett ex är en evig försäkring för händelse av misslyckanden.

Men istället stötte hans blick på Michails breda axlar.

Min man var betydligt längre än Valerij och såg mycket stadigare ut.

Med armarna i kors över bröstet betraktade han lugnt, och till och med med ett lätt flin, den objudne gästen.

«Det verkar som om du har kommit till fel lägenhet. Vem söker du?», frågade Misja lugnt med sin låga röst.

Valerij backade förvirrat.

Hans ansikte täcktes omedelbart av röda fläckar.

Han försökte titta bakom Michails rygg och först då märkte han mig.

Jag stod där i en snygg hemmatröja, med välskött frisyr, lugn och självsäker.

Och precis i det ögonblicket förstod jag det viktigaste: inom mig fanns varken smärta, ilska eller begär efter hämnd.

Bara förvåning och ett slags stilla medlidande.

«Anja?..», sa min exman hest, medan han flyttade blicken från mig till Michail.

«Och vem är det här? Och… var är vi egentligen?»

«Det här är min man, Valera», svarade jag lugnt.

«Och vi befinner oss hemma hos honom. Förresten, hur hittade du mig?»

Med den tidigare självsäkerheten var det slut direkt.

Han säckade ihop, krökte rygg och började plötsligt se ännu äldre ut.

Senare berättade gemensamma bekanta en ganska banal historia för mig.

Den unga utvalda hade gradvis sugit ut alla hans besparingar.

Sedan övertalade hon honom att ta lån för att öppna sin egen skönhetssalong.

Och när pengarna tog slut och Valerijs hälsa började svikta, bytte hon bara lås och ställde honom utanför dörren.

Vid det laget hade hon redan skaffat en ny beskyddare – yngre och mer välbärgad.

Och då kom Valera att tänka på sin «pålitliga Anja».

Han kom till vår gamla adress, frågade grannarna, fick reda på var jag bodde nu, och dök upp med självsäkerheten hos en person som tror att han borde bli mottagen igen.

«Anja, vänta… Vi måste prata. Vi har trots allt levt tillsammans i så många år. Ja, jag gjorde fel… Vem händer det inte?», försökte han prata i sin gamla ton, men rösten darrade förrädiskt.

«Du slutade vara min man den dagen du förrådde mig och vände din egen son ryggen», svarade jag lugnt.

«Vi har inget mer att diskutera. Adjö, Valera.»

Michail tog tyst ett steg framåt, och min exman backade instinktivt ut i trapphuset.

«Allt väl. Jag tror att du hittar vägen till hissen själv», sa Misja artigt men bestämt och stängde dörren.

Låset klickade.

Och tillsammans med det ljudet försvann det förflutna slutgiltigt.

Vi gick tillbaka till köket.

Michail hällde upp starkt te i kopparna, skar upp en generös bit av den fortfarande varma äppelpajen och ställde fram tallriken framför mig.

Sedan täckte han min hand med sin stora, varma handflata.

«Blev du ledsen?», frågade han tyst.

Jag log.

«Inte det minsta.»

Och det var den rena sanningen.

Min historia är absolut inte ett undantag.

Efter ett svek tar livet inte slut, hur smärtsamt det än var under de första månaderna.

Ibland ändrar ödet bara riktning tvärt, och leder oss bort från människor som inte visste att uppskatta, till dem vid vars sida vi verkligen kan vara lyckliga.

Och ändå frågar jag mig ofta: varför strävar svikare så mycket efter att komma tillbaka efter alla år?

För att de uppriktigt har insett sina fel?

Eller för att de letar efter en ny säker plats efter att deras egen «sagovärld» har rasat?