Bilen gled iväg genom trafiken. Jag tog upp min telefon. Skärmen lyste upp med en bild på Julian. Han log, med ansiktet täckt av choklad, från sin fyraårsdag dagen innan. Mitt hjärta fylldes av en värme som Mark och hans familj aldrig någonsin hade varit kapabla att förstå, än mindre skapa.
Den svaga, tysta kvinnan på förlossningssängen var borta. I hennes ställe satt en drottning som hade bränt ner sitt eget slott för att kunna bygga ett nytt, med en grund som aldrig skulle kunna rubbas.
Jag lutade huvudet tillbaka mot sätet och blundade, medan staden försvann utanför fönstret. Tystnaden omkring mig var inte längre tomhet. Den var seger.
