Jag stirrade ut över det mörka vattnet.

”Vet du vad som är det märkligaste?” sa jag till slut.

”Vad?”

”Jag tillbringade år med att tro att ingen någonsin kunde se mig på riktigt och ändå stanna kvar.”

Julian vände sig lite mot min röst.

”Och nu?”

Jag tittade ner på mina ärrade händer i mitt knä.

”Nu tror jag att det alltid är skrämmande att bli sedd på riktigt.”

Han sträckte försiktigt handen över filten mellan oss och gav mig tillräckligt med tid att dra mig undan.

Det gjorde jag inte.

Hans fingrar slöt sig runt mina.

Varma.

Stadiga.

Verkliga.

Och för första gången sedan branden insåg jag att läkning inte är samma sak som att glömma.

Ibland betyder läkning att låta någon se de trasiga delarna av dig — och stanna ändå.