Mannen gjorde en gest till sina livvakter, men innan de hann röra sig, hördes ljudet av sirener i fjärran. Längs skogsvägen syntes plötsligt strålkastarna från flera polisbilar och federala utredare som Don Fernando hade förberett i samråd med myndigheterna. Bevismaterialet från säkerhetsbyrån fanns redan i säkerhet och var på väg till åklagarmyndigheten.
Ansiktet på den gamle mannen föll samman. För första gången såg han ut som den besegrade man han egentligen var.
Epilog: Framtiden
Åren har gått sedan den dagen. Idag är jag trettio år gammal.
Sofía har vuxit upp till en stark, klok ung kvinna som studerar juridik vid universitetet, fast besluten att föra sin farmors arv vidare på ett helt annat sätt—genom rättvisa och medkänsla. Vi bor kvar i huset nära Valle de Bravo, även om trädgården nu fylls av skratt, liv och framtidstro istället för skuggor och hemligheter.
Varje gång jag tittar på guldarmbandet som nu ligger tryggt i ett kassaskåp, tänker jag på Verónica. Vårt äktenskap började som en skandal, hånades av världen och byggdes på en desperat plan i en mörk tid. Men det blev det vackraste jag någonsin fått uppleva.
För jag insåg tidigt det hon ville lära mig:
Att älska någon är inte att äga. Det är att skydda det som lever vidare, långt efter att vi själva har lämnat scenen.
