Jag hade inte varit ensam; jag hade bara väntat på rätt person att dela tystnaden med.
Efter middagen hjälpte jag Milo i pyjamas och läste två kapitel ur hans nya favoritbok om dagar då dinosaurierna vandrade på jorden. När jag släckte taklampan och lämnade nattlampan i form av en måne tänd, stod han upp i sängen och sträckte ut armarna.
Det var första gången han gjorde det spontant.
Jag kramade om honom, kände värmen från hans kropp och viskade i hans mörka hår: ”Sov gott, Milo. Jag är här hela natten.”
”Jag vet,” viskade han mot min axel. ”Du går ingenstans.”
När jag stängde dörren om hans rum stod jag kvar i den mörka hallen en stund. Väggarna i mitt hus hade slutat knarra. De kändes inte längre kalla.
Jag gick in i mitt arbetsrum, satte mig framför datorn och öppnade det sista dokumentet från utredningen. Jag behövde inte göra så mycket mer; polisens forensiska team hade tagit över resten. Men jag sparade filen i en mapp märkt med ett enkelt ord.
Framtid.
Sedan stängde jag skärmen, gick ut i köket, hällde upp ett glas vatten och såg ut över den mörka trädgården där stjärnorna ärmade sig på himlen, klara och tysta, precis som de alltid hade gjort.
