Lauren lyssnade på läkarna och kräktes sedan i en papperskorg.
Det som följde under de nästa sex timmarna var en karta av försummelse, lögner och vårdslös grymhet så fullständig att den nästan verkade organiserad.
Melissa och Noah bodde i huset som Lauren och Derek hyrde eftersom Melissa låg efter med hyran.
Lauren arbetade dubbla pass på ett rehabiliteringscenter och lämnade ofta huset före gryningen.
Derek arbetade oregelbundet, mest ströjobb, och var mycket oftare hemma än han erkände.
Melissa hade sagt till alla att Noah var en ”lätt bebis”.
Det var inte sant.
Han hade reflux, kolik och långa kvällsgråt.
Istället för att ta honom till kontroller hade Melissa missat två läkarbesök.
Detektiv Ruiz fick samma dag igenom husrannsakningar.
I huset hittade polisen en öppnad flaska barnantihistaminsirap, en tom miniflaska kanelwhisky i köksavfallet och meddelanden på Melissas telefon som fick mina händer att skaka när jag läste rapporten.
Kl. 09:14 skrev Melissa till Derek: Han skriker oavbrutet.
Derek svarade: Ge mer. Få honom tyst.
Kl. 09:18 skrev Melissa: Jag har redan gett honom något.
Kl. 09:26 skrev Derek: Håll honom då bara hårdare. Han lugnar sig alltid till slut.
Det fanns mer.
En granne vittnade om att hon hört Noah skrika i nästan en timme, sedan en mansröst som ropade ”Nu räcker det!”, följt av plötslig tystnad.
En annan granne hade sett Derek skaka Noah så kraftigt på verandan att hon nästan sagt något, men tvekade eftersom ”man vaggar ju bebisar”.
På kvällen förhördes Melissa och Derek separat på sjukhuset under polisbevakning.
Melissa påstod att hon bara gett honom ”lite” medicin eftersom han varit förkyld.
Hon förnekade alkoholen.
Derek förnekade först att han rört barnet och sa sedan att han bara hade ”vaggat” honom.
När han konfronterades med meddelandena ändrade han sig igen.
Han sa att Melissa varit överväldigad och att han bara skämtat.
Skämtat.
Dr Patel sa senare till mig att bebisar inte hamnar på intensivvården för att vuxna skämtar dåligt.
Noah intuberades den natten när hans andning försämrades.
Jag satt vid hans säng och hörde maskiner andas åt honom medan jag såg blåmärkena på hans arm.
Lauren satt på andra sidan och stirrade i golvet.
Vid tvåtiden på morgonen kom detektiv Ruiz tillbaka med nyheter: toxikologin bekräftade etanol och difenhydramin.
Polisen hade dessutom återställt raderade videor från Dereks mobil.
I en av dem, inspelad en vecka tidigare, grät Noah i sin säng medan Derek skrattade och sa: ”Titta på det här tricket.”
Kameran skakade, något rörde sig utanför bild, och gråten upphörde plötsligt.
Melissas röst hördes i bakgrunden: ”Du är hemsk.”
Men hon skrattade.
I det ögonblicket försvann den sista resten av förnekelse.
På morgonen hade båda gripits.
Melissa Bennett åtalades för barnförsummelse och grov misshandel.
Derek Foster åtalades för samma brott samt bevisförstöring.
När poliserna ledde honom genom korridoren tittade Derek på Lauren och sa: ”Ska du verkligen låta det här hända?”
Hon reste sig, pekade mot dörren till intensivvården där Noah låg stilla och sa: ”Nej. Det var du som gjorde det.”
Noah överlevde.
I veckor var det det enda som betydde något.
Han låg nio dagar på intensivvården, sedan på vanlig avdelning och därefter i rehabilitering.
Läkarna var försiktiga och lovade aldrig för mycket.
Hjärnsvullnaden minskade, men skadorna fanns kvar.
I början hade Noah svårt att äta.
Hans ögon följde inte alltid rörelser.
Ibland spändes hans vänstra arm på ett sätt som fick alla i rummet att hålla andan.
Specialister började använda ord jag aldrig trodde jag skulle behöva lära mig: utvecklingsförsening, tidig habilitering, anfallsrisk, långtidsuppföljning.
Men han levde.
Familjen till Melissa anlitade en advokat som försökte framställa henne som en sörjande ung änka, manipulerad av en dominerande man.
Det fanns en viss sanning i det, och jag lärde mig att sanning och skuld kan samexistera.
Derek var kontrollerande, hård och vårdslös.
Han hade ett förflutet med vredesutbrott, två nedlagda misshandelsanmälningar och en förmåga att få andra att tro att dåliga beslut var gemensamma beslut.
Hon var Noahs mamma.
Hon ignorerade kontroller, svarade inte på desperata meddelanden och lämnade sin son till en man som saknade tålamod med spädbarn.
Och det värsta: när Noah slutade reagera gjorde hon ingenting.
Hennes ord – ”Han blir nog bättre. Haha.” – användes som bevis.
Åklagaren byggde fallet noggrant.
Toxikologen förklarade hur lite alkohol som kan skada en bebis.
En pediatrisk neurolog vittnade om att skadorna inte kunde förklaras av reflux, normalt vaggande eller ett fall.
Detektiv Ruiz lade fram meddelanden och återställda videor.
Grannen vittnade.
Dr Patel också, med en lugn säkerhet som krossade alla ursäkter.
Jag vittnade på fjärde dagen.
Jag berättade om tystnaden i huset, Dereks ord i köket, Melissas axelryckning, Noahs kalla kind och tyngden av hans slappa kropp i mina armar.
Försvaret protesterade två gånger när min röst brast, men domaren lät mig fortsätta.
Jag var inte där för att visa smärta.
