Bara solljus, vatten, tystnad och frid.
Jag tänkte på den där bryggan i Florida.
På Ryan som stod bredvid sin älskarinna medan hans mamma sa åt mig att veta min plats.
På förväntningen att jag skulle göra mig liten, uthärda, laga mat, le och tyst svälja förolämpningen eftersom jag redan hade gjort det tidigare.
Jag höjde mitt glas och log mot mig själv.
På en punkt hade de rätt.
Jag behövde faktiskt känna till min plats.
Min plats var aldrig i ett kök, tjänande en kvinna som låg med min man.
Min plats var aldrig i skuggan av en man vars självvärde byggde på att förstöra mitt.
Min plats var aldrig lydnad inför mediokra människor som var rädda för en kvinna de inte kunde kontrollera.
Min plats var där uppe.
När solen sjönk och himlen färgades i guld och karmin föll en skugga över terrassen.
Jag såg upp och såg en framgångsrik techinvesterare från grannvillan komma mot mig med två glas champagne.
Den veckan hade jag träffat honom när jag simmade.
Han var vänlig, intelligent och — viktigast av allt — han talade till mig som om mitt intellekt var det första han lade märke till.
”Jag tänkte att du kanske ville ha en till”, sade han och räckte mig glaset. ”Solnedgången kommer att bli otrolig.”
Jag tog det och såg mot horisonten.
”Den är det redan”, sade jag.
Våra glas klingade med ett klart, klingande ljud, och för första gången på länge kändes framtiden exakt som den skulle — oändligt öppen.
