Pratade om en man som inte lämnade henne ifred.
En graviditet hon ”aldrig bett om.”
Och att jag kanske borde ha varit snällare eftersom ”snart” skulle jag vara den enda hon kunde lita på.
Jag raderade det utan att spara.
Då trodde jag att det återigen var ett försök att dra in mig i hennes kaos.
Nu hörde jag det annorlunda.
Polisen spårade Leah via sjukhusarmbandet.
Baby Girl Monroe föddes nio dagar tidigare hos en tjugoårig kvinna vid namn Talia Monroe på ett regionalt medicinskt centrum.
Talia hade anmält barnet som försvunnet två dagar efter utskrivningen.
Enligt hennes berättelse hade Leah träffat henne på sjukhuset och utgett sig för att vara frivillig doula.
Hon erbjöd sig att hjälpa Talia hem.
Bära varor.
Kontrollera efter förlossningen.
Sedan försvann hon – tillsammans med barnet – under en utmattande eftermiddag medan Talia somnade på soffan.
Leah hade stulit ett nyfött barn.
Och hon hade tagit detta barn till mitt hus.
Nästa morgon hittades barnet på ett motell vid Route 16, sextio kilometer bort.
Hon var ensam.
Ingen Eric.
Ingen pojkvän.
Ingen mystisk pappa.
Endast Leah.
En weekendväska.
Och en mapp med utskrifter av mina hypotekslån, mina gamla deklarationer och information om vårdnadsförfaranden, nedladdade från juridiska hjälpsidor.
Detektiv Reed berättade senare att arbetshypotesen var ful men enkel: Leah hade planerat att försvinna.
För att slutligen komma tillbaka med barnet och använda mitt fläckfria rykte, mitt stabila hem och mitt professionella liv som täckmantel.
Om någon ställde frågor kunde hon säga att jag hade gått med på att hjälpa.
Om det blev desperat skulle hon kanske lämna barnet permanent hos mig och säga att jag hade vetat om det hela tiden.
Anteckningarna i huset antydde att hon hade övat på versioner av historien.
Familj tar hand om familj.
Det var aldrig en vädjan.
Det var ett vapen.
Baby Girl Monroe – vars riktiga namn var Ava, som hennes mamma ville från början – återförenades med Talia samma eftermiddag.
Jag var inte närvarande vid överlämningen, men detektiv Reed ringde senare för att säga att Talia nästan kollapsade när hon fick sin dotter tillbaka i famnen.
Vad mig beträffar tillbringade jag nästa vecka på ett hotell medan forensiska experter undersökte mitt hus och låsen byttes ut.
Varje rum kändes efteråt kontaminerat.
Inte fysiskt.
Psykologiskt.
Jag kunde inte öppna skafferiet utan att föreställa mig hur Leah vägde flaskmaten på min bänkskiva.
Jag kunde inte gå förbi min garderob utan att tänka på den dolda kameran som riktade sig mot livet hon försökte smyga in i.
Fru Kline grät nästa gång hon såg mig.
”Jag borde ha vetat,” fortsatte hon säga.
”Jag trodde att jag hjälpte.”
”Det gjorde du,” sa jag till henne, och jag menade det.
För hon hade tagit hand om en bebis som hon trodde var trygg hos någon.
Och när sanningen kom fram lämnade hon genast tillbaka barnet istället för att skydda sin stolthet.
Månader senare, efter att Leah åtalats för kidnappning, identitetsstöld och olaglig övervakning, fortsatte folk att ställa mig samma fråga.
Hur trodde hon att hon skulle komma undan med detta?
Svaret är skrämmande i sin enkelhet.
Hon behövde inte att alla skulle tro hela lögnen.
Hon behövde bara få folk att tro tillräckligt länge, i några dagar.
Tillräckligt länge för att en granne inte skulle ställa frågor.
Tillräckligt länge för att ett barn skulle verka väntat.
Tillräckligt länge för att mitt hus skulle bli scenen för ett liv jag aldrig valt.
När jag kom tillbaka från affärsresan sprang min granne mot mig med ett barn i armarna och ett leende på läpparna.
I slutet av kvällen hade polisen hittat ett främmande barns bebis i mitt hus.
Min systers plan var synlig i listor och scheman på mitt köksbord.
Och beviset på att de farligaste människorna ibland är de som exakt vet hur de kan använda ditt liv som en maskering.
