“Har du sett vad din kusin lade upp?” krävde han att veta, utan att ens säga hej.
“Jag har sett det.”
“Bra. Då förstår du allvaret i situationen. Du har gjort oss till åtlöje, Lena. Styrelsen ringer ner mig. Aktiekursen darrade imorse. Du måste lösa det här.”
“Lösa det?” Jag lät ett kort, vasst skratt undslippa mig. “Du menar att jag ska berätta sanningen? Att din fru ljög och att du misshandlade mig?”
“Jag menar din förbannade attityd!” röt han. “Du provocerade mig. Du vet mycket väl hur stressad jag har varit med företaget. Du kom dit för att förstöra för oss. Lyssna noga nu: Du kommer hem ikväll. Vi har bjudit in några av de viktigaste familjemedlemmarna och två journalister som vi har goda relationer med. Du ska be Celeste om ursäkt. Offentligt. Du ska säga att det var ett missförstånd, att du hade druckit för mycket, vad som helst. Du ska ta på dig det här.”
Han pausade, och när han talade igen var rösten sänkt till ett kallt hot. “Gör du inte det, Lena, kommer jag att krossa dig. Du kommer aldrig att få ett jobb på en advokatbyrå i den här staden. Jag kommer att stämma dig för förtal. Jag kommer att se till att du inte har någonting.”
Jag stod vid fönstret och tittade ner på bilarna som rörde sig som små insekter långt där nere. Något inom mig, den sista lilla skärvan av dotterlig kärlek, sprack och föll till damm. Han brydde sig inte om mig. Han hade aldrig gjort det. Jag var bara en bricka i hans desperata försök att hålla ihop en fasad som redan höll på att rasa.
“Du valde fel dotter att förödmjuka,” sa jag. Min röst var så låg, så absolut fri från känslor att jag hörde hur han drog efter andan på andra sidan linjen.
“Vad menar du med det?”
“Jag menar att det är över. Alltihop.”
Jag avslutade samtalet. Jag öppnade min bärbara dator. Jag öppnade ett förberett mejl.
