“Jag bad om svart kaffe för tio minuter sedan,” sa han och räckte henne koppen som en mopp. Jag kommer att infinna mig inför kommittén klockan 8:30. Gå och hämta något drickbart åt mig, och snabbt.

“Du har vunnit,” fräste han. Du höll fast vid ditt agg i 20 år. Du förstörde mig framför dem.

Camille stannade.

Hon kunde ha känt glädje. Hon hade ibland föreställt sig det, den här scenen. Hon hade trott att en dag, om sanningen vände sig mot honom, skulle något inom henne genast reparera sig. Men det fanns varken berusning eller triumf. Bara enorm trötthet och en nästan sorglig medlidande för mannen som, även besegrad, fortfarande inte förstod.

“Nej, Stephen,” sa hon mjukt. Jag har inte förstört dig.

Han skrattade bittert.

“Du vågar säga det?”

“Jag har inte ändrat några anteckningar. Jag påverkade ingen röstning. Jag behövde inte ens berätta vad du gjorde för 20 år sedan. Jag har bara öppnat filen som du själv skrivit, dag efter dag, med ditt förakt, dina hot, dina blinda fläckar och dina arrangerade rapporter. I morse trodde du att du pratade med någon som inte räknades. Det var där du visade dig själv tydligast.

Han bet ihop käkarna.

“Du vill fortfarande ha mig till konvojen.

För första gången kände Camille hur rösten darrade lätt.

“Jag har varit arg på dig länge. Då förstod jag att min ilska inte skulle ge tillbaka Renauds ben, inte Khaleds nätter, eller de år som vissa människor slösade bort på att undra om deras chef verkligen hade skyddat dem. Så jag behöll bevisen. Inte för att hata dig. Så att den dag du ber om ännu mer makt över andras liv kan någon läsa vad du lämnat efter dig.

Dervals ansikte förändrades. Bara för en sekund passerade något genom hans ögon. Inte botgöring, kanske. Men den nakna rädslan för att bli sedd utan uniform att dölja.

“Jag hade beslut att fatta,” mumlade han.

“Alla hövdingar har dem.” Skillnaden är vad de gör när någon yngre, lägre eller helt enkelt mindre synlig ger dem en sanning som stör dem.

Bilen öppnade sin dörr. Camille klättrade in i bakre delen och stannade innan hon stängde av.

“Diane Morvan fick kommandot eftersom hon svarade precis innan hon visste att hon blev iakttagen. Det är ofta så man känner igen en riktig ledare.

Dörren slog igen med en duns. När fordonet körde iväg in i Paris grå ljus lade Camille handen på den rena ärmen på sin uniform. Hon tänkte på korpral Renaud, på sergeant Khaled, på den unge löjtnanten som gråtit av ilska i ett tält medan han läste en falsk rapport igen. Sedan slöt hon ögonen.

För första gången på 20 år påminde smaken av kallt kaffe honom inte längre om förödmjukelse, utan om den exakta morgon då en mäktig man slutligen dömdes på hur han behandlade dem han ansåg vara hjälplösa.