Inga valda sidor.
Inga rensade versioner.
Inte bara anteckningarna som gjorde Patrick sjuk, förvirrad eller överväldigad av omöjlig kärlek.
Allt.
För om jag helt skulle förlora fiktionen av mitt äktenskap, skulle ingen annan lämna rummet med bearbetad oskuld.
Vi tillbringade sex timmar med att läsa.
Dagböckerna.
Räkningarna.
Dubbla räkningar.
Listorna.
Datumen.
Varje grymt logistiskt problem som Patrick löst genom att dela upp sanningen i hanterbara portioner och skjuta upp smärtan.
Efter den fjärde timmen hade Janice slutat gråta och stirrade ut i fjärran, som om hon återinförde sig själv som sitt barns mamma.
Caleb var tvungen att rusa till badrummet för att kräkas en gång.
Mara höjde aldrig rösten.
Inte jag heller.
Det var den märkligaste delen.
När sanningen är tillräckligt fullständig blir volym överflödig.
Vad som hände efteråt var inte dramatiskt, som rapporter ofta framställer.
Ingen gick ut arg.
Inga polis-sirener.
Bigami hade juridiska konsekvenser, ja, men Patrick var död.
Det praktiska arbetet var viktigare: dela upp egendom, korrigera förmånstagare, skapa inventarier, försäkringsanmälningar, skydda Lily, upplösning för mig.
Vi anlitade separata advokater och delade sedan specialister när överlappningen var mer praktisk än stolthet.
Och mitt i allt pappersarbete uppstod något oväntat mellan Mara och mig.
Först ingen vänskap.
Erkännande.
Sedan respekt.
Sedan den typ av band som bara finns mellan människor som överlevt samma eld från olika rum.
Vi blev inte sorge-systrar över en natt.
Men vi blev snabbt ärliga mot varandra, vilket är sällsynt och på ett sätt bättre.
Vad gäller Archie, katten, rörde den sig veckovis mellan våra lägenheter, som om den alltid vetat att det fanns två hem, och såg ingen anledning att vi nu skulle bli förvånade.
Det får mig fortfarande att skratta idag.
Så ja, jag adopterade den hemlösa katten som min avlidne make påstod att han hatade.
När jag tvättade den fann jag en liten kopparnyckel, gömd under halsbandet.
Den öppnade lägenhet 148 i mitt eget hus.
Och där inne fann jag ingen skatt, utan ett andra hem, en flicka, en första fru och hela arkitekturen av en mans dubbelliv.
Var ärlig mot mig – om du öppnade en dörr och fann bevis på att ditt äktenskap aldrig var det enda, skulle du vilja upptäcka alla hemligheter eller skulle en del av dig fortfarande föredra en vänligare lögn?
