Framåt eftermiddagen hördes ett välbekant muller på uppfarten igen. Den här gången var det inte en polisbil eller en bärgare.

Det var Leo, den unga snickaren, som kom körande i sin gamla Ford-pickup med ett flak fullt av verktyg, domkrafter och reservdelar. Med sig hade han sin farbror Joe, en pensionerad mekaniker som hade jobbat med lastbilar i fyrtio år och som var en av Clements gamla vänner från den tid då verkstäderna fortfarande luktade svetsloppor och spillolja.

De klev ur bilen och knackade artigt på den lilla dörren till husbilen.

Jag öppnade och möttes av två breda leenden under solbrända skärmmössor.

“Asta,” sa Joe och tog av sig kepsen. “Vi hörde att din gamla motor behöver lite kärlek innan du ger dig ut på vägarna igen. Och vi tänkte att om Clement inte hann skruva fast startmotorn, så får vi väl göra det åt honom.”

Marlene, som fortfarande satt kvar vid bordet inne i husbilen, tittade förvånat ut genom fönstret. Hennes man, som stod på avstånd vid hörnet av det stora huset och iakttog det hela med korsade armar, såg ut som om han höll på att kvävas av sin egen galtsurhet.

“Men pojkar,” sa jag och kände hur en varm våg av tacksamhet sköljde över bröstet. “Jag har inga pengar att betala er med för en hel genomgång.”

Joe skrattade högt, ett djupt och mullrande skratt som studsade mot skogskanten.

“Betala? Asta, din gubbe räddade min transmission mitt under snöstormen 2004 utan att ta ett öre för det mer än en kopp kaffe. Det här är inte affärer. Det här är grannsämja.”

Arbetet satte igång direkt. Medan solen började sjunka lägre på himlen och färgade horisonten i djupt brandgult och purpur, fylldes uppfarten av ljudet av fastnycklar som drogs åt, olja som torkades bort och skratt som ekade mellan husbilen och det stora huset.

Steve försökte komma fram en gång för att protestera, men Joe vände sig om med en skiftnyckel i handen som såg ut som ett litet svärd, och sa bara med låg men glasklar stämma:

“Om du tar ett steg till närmare den här vagnen, pojke, så lovar jag att din nya gräsmatta kommer att se ut som en plöjd åker innan kvällen är slut.”

Steve stannade. Han vände om och marscherade in i huset igen, och dörren smällde igen bakom honom med ett ljud som hördes över hela kvarteret.

Kapitel 8: Avfärden

Två dagar senare var husbilen klar.

Motorn brummade med en mjuk, jämn gång som fick hela chassit att vibrera på det där trygga, välbekanta sättet. Batterierna var laddade, däcken var fyllda till rätt tryck, och skåpet var fullt med konserver, kaffe och färskt brunnsvatten.

Marlene stod på grusuppfarten när jag vred om nyckeln för sista gången på den platsen. Hon hade inte pratat med Steve på två dagar; rykten gjorde gällande att han hade åkt till kontoret i staden och inte kommit tillbaka än.

Hon gick fram till dörren, sträckte sig upp och lade handen på dörrposten.

“Kommer du någonsin tillbaka, mamma?” frågade hon, och för första gången fanns det ingen skärpa i hennes röst, bara en sårbar saknad.

Jag tittade på henne genom den öppna rutan. Jag såg kvinnan hon hade blivit, men också flickan som en gång satt i baksätet och sjöng med till radion när världen låg öppen framför oss.

“Världen är stor, Marlene,” sa jag mjukt. “Och vägarna är långa. Men den som har ett hem i sitt hjärta behöver aldrig leta efter en dörr.”

Jag lade i växeln. Kopplingen bet taktfast mot golvet.

Med ett sista leende åt grannarna som stod på avstånd och vinkade – fru Henderson med rullatorn i spetsen, Joe och Leo med kepsarna i hand – släppte jag handbromsen. Husbilen rullade mjukt ut från grusuppfarten, lämnade det stora huset, skuldrorna och förväntningarna bakom sig, och rullade ut på den stora, öppna landsvägen där soluppgångarna fortfarande såg ut som honung.