Hon tvekade en sekund, nickade sedan svagt och bar sin sovande dotter ut genom de tunga dörrarna.
När dörren stängdes bakom dem blev tystnaden återigen total i rummet. Men atmosfären hade förändrats. Den var inte längre kvävande. Den luktade inte längre av förräderi och bortkastad tid. Den luktade choklad, regn och hoppet från en liten flicka.
Rowan Hale satt ensam kvar. Han rörde inte vid tårtan igen. Istället förde han handen till insidan av sin kavaj och drog fram sin telefon. Skärmen lyste upp det mörka rummet. Han öppnade sin kontaktlista. Trettio namn. Trettio män som i morgon bitti skulle vakna och tro att Frost äntligen hade smält, att imperiet var deras att styra.
Han valde ett namn. Hans Consigliere, en man vid namn Silas som hade varit hans fars närmaste vän. Telefonen ringde tre signaler innan den plockades upp.
“Rowan,” sa Silas. Hans röst lät ansträngd, full av påklistrad sorg och falsk ursäkt. “Herregud, pojke. Jag är så ledsen. Min fru, hon fick plötsliga andningssvårigheter, vi fick åka in till akuten. Jag tänkte ringa, men i all panik…”
Rowan lät honom prata färdigt. Han kände ingen ilska, bara ett iskallt, kristallklart lugn. Kulan i Chelsea Creek hade förlamat hans kropp, men den här natten hade väckt hans sinne från en lång, farlig dvala.
“Silas,” avbröt Rowan, hans röst mjuk, fylld av det löfte om död som hade gett honom hans smeknamn. “Berätta för de andra tjugonio. Semestern är över. I morgon bitti kommer jag att skicka efter er. Ni kommer alla att stå framför mig vid midnatt i hamnlagret vid Pir 4. Den som inte är där kommer inte att överleva till soluppgången. Den som är där… kanske gör det.”
Han lade på innan den äldre mannen hann stamma fram ett svar.
Rowan lade ifrån sig telefonen och snurrade sin rullstol runt. Han rullade fram till de höga fönstren och tittade ut över Bostons regniga gator. Ljusen från staden speglades i det våta asfalten som flytande guld. Det var hans stad. De trodde att han var svag för att han satt ner. De hade glömt att man inte behöver ben för att regera; man behöver bara en ryggrad och viljan att se världen brinna för att skydda det som är viktigt.
I natt hade han hittat något viktigt. En kvinna med nariga händer och ett barn i slitna skor. Han visste inte ännu vad de skulle bli för honom, men han visste en sak med absolut säkerhet.
Frost var tillbaka. Och det skulle bli en väldigt kall vinter i Boston.
