Telefonens skärm släcktes och med den försvann det sista osynliga bandet till mannen som en gång försökt radera mig. Jag stod kvar på terrassen och lät den kalla, rena höstluften fylla mina lungor. Doften av multnande löv och fuktig jord bar på ett löfte om evig förnyelse. Skogen framför mig dog inte; den förberedde sig bara för att födas på nytt. Precis som jag hade gjort.

Inne från husets värme hördes återigen Elenas ljusa skratt, tätt följt av Becketts djupa, mullrande stämma. Jag vände mig om och betraktade dem genom de stora fönsterpartierna som vette mot trädgården. De satt böjda över det antika schackspelet i mahogny som Beckett hade flugit in från Paris till Elenas femårsdag. Hon var sju nu, en blixtrande intelligent flicka med en vilja av järn, inramad av korpsvart hår och mina gröna ögon. Hon hade ärvt Prestons färgskala, men ingenting av hans svaghet. Hennes själ var formad av den miljö jag och Beckett hade byggt kring henne: en fästning av sanning, logik och ovillkorlig kärlek.

“Du offrade drottningen för tidigt, farbror Beckett,” hörde jag henne säga genom det halvöppna fönstret, hennes röst fylld av en lillgammal säkerhet.

Beckett lutade sig tillbaka i läderfåtöljen och korsade armarna över bröstet. Hans ansikte, som för resten av världen var en ogenomtränglig mask av stenhård affärsman, mjuknade i ett sällsynt, äkta leende. “Drottningen är den mäktigaste pjäsen på brädet, Elena. Om du tvingar din motståndare att fokusera all sin uppmärksamhet på henne, glömmer de bort bönderna som långsamt marscherar mot deras kung.”

“Schackmatt,” svarade Elena och flyttade fram en av sina vita bönder med ett litet, bestämt klick mot träbrädet.

Jag log för mig själv och klev in över tröskeln. Värmen från den öppna spisen slog emot mig. Vårt hem var inte en kall, steril takvåning på Manhattan fylld av designmöbler som ingen fick sitta i, utan en levande, andande plats. Bokhyllorna svämmade över av litteratur, mjuka mattor täckte ekgolven och väggarna pryddes av konst som vi faktiskt älskade, inte bara konst som representerade en investering.

“Fick du stryk av en sjuåring igen, Beckett?” frågade jag och lutade mig mot dörrkarmen.

Han vände sin isblå blick mot mig, och som alltid när han tittade på mig fanns det en elektrisk underström i luften. En outtalad förståelse. Vi var två överlevare som hade byggt ett imperium på ruinerna av hans brors hybris. “Hon är hänsynslös,” konstaterade Beckett med illa dold stolthet. “Hon har din förmåga att se igenom illusioner, Amara.”

Elena hoppade ner från stolen och sprang fram till mig för att krama mina ben. “Jag använde bondestrukturen precis som du sa, mamma!”

“Duktig tjej,” sa jag och strök henne över håret. “Gå och be Maria om lite varm choklad nu, så ska jag prata lite affärer med farbror Beckett.”

När Elena hade försvunnit in mot köket reste sig Beckett. Han hällde upp två glas bärnstensfärgad bourbon från karaffen på sidobordet och räckte det ena till mig. Våra fingrar snuddade lätt vid varandra, en flyktig beröring som skickade en välbekant värme genom min kropp. Under de senaste sju åren hade vi blivit oskiljaktiga. Han var styrelseordförande och hjärnan bakom Hartwell Innovations globala expansion, och jag var grundare och vd för Vance Foundation. Våra världar överlappade konstant, både professionellt och privat. Men vi hade aldrig korsat gränsen. Kanske för att det vi hade var för värdefullt för att riskera, eller kanske för att vi båda visste att när vi väl gjorde det, skulle det inte finnas någon återvändo.

“Din advokat hörde av sig till mig i morse också,” sa Beckett lågt och tog en klunk av sin bourbon. “Angående Prestons brev.”

“Jag sa åt honom att bränna det,” svarade jag och mötte hans blick utan att blinka.

Becketts läppar kröktes i ett svagt leende. “Bra. Han förtjänar inte en enda sekund av din tid. Men det finns något annat vi måste diskutera. Något som har dykt upp på radarn.”

Jag kände hur mina sinnen skärptes. Den instinktiva vaksamhet som hade vuxit fram under månaderna före “bröllopet” lämnade mig aldrig helt. “Vad handlar det om?”

“Celeste,” sa han och uttalade namnet som om det vore aska på hans tunga. “Hon släpptes från anstalten för fyra år sedan, som du vet. Hon har hållit en låg profil, levt på smulor och tillfälliga jobb i Kalifornien. Men nu har hon tydligen hittat en spökskrivare. Hon planerar att ge ut en bok.”

Jag ställde ifrån mig glaset på spiselkransen. Eldskenet dansade i kristallens fasetter. “En bok? Om vad? Hur man förför en miljardär och hamnar i fängelse på mindre än ett år?”

“En offerberättelse,” rättade Beckett med hård röst. “Hon påstår att Preston manipulerade henne, att hon var ovetande om förskingringen, och – naturligtvis – att du var en kall, kalkylerande hustru som tvingade fram hennes desperation. Förlaget planerar en massiv lansering nästa månad för att rida på true crime-vågen.”