“För att jag ville ha något som skulle skrämma dig tillräckligt för att du skulle lämna.”

Han sänkte inte blicken.

“När mamma vittnade visste jag exakt vad jag gjorde.

Isabelle förblir orörlig.

Bastien vände sig mot henne.

“Och jag använde din sorg.”

“Ja,” svarade hon.

Ingen kom för att fylla tystnaden åt honom.

Claire talar till slut.

“Jag vet inte om jag kommer att förlåta dig helt.”

“Jag förstår.”

“Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ge dig ansvar i företaget igen.”

“Jag förstår också.

Claire tittade på den tomma stolen där deras far brukade sitta.

“Men pappa lämnade inte det här till mig för att jag skulle kunna tillbringa mitt liv med att straffa dig.”

Bastien lyfte långsamt huvudet.

“Han skrev att man inte ska skydda sig från konsekvenserna.

“Det liknar honom.”

“Han skrev också att vi var större än våra värsta beslut.

Bastien tittade i sin tur på stolen.

“Jag önskar att jag kunde bevisa det.”

Claire visste inte om han skulle lyckas.

Hon visste bara att en möjlighet inte var en förlåtelse.

“Okej.

“Okej vadå?”

“Du kommer att få den möjligheten.”

Isabelle dog högljutt.

Claire höjde genast ett finger.

“Ingen reser sig för att ge en kram.”

Till sin egen förvåning skrattar Isabelle.

Bastien också.

Sedan Claire.

Det var första gången de skrattade tillsammans sedan Alains död.

Inget reparerades.

Det var just därför detta ögonblick var verkligt.

Följande vår anlände Claire mycket tidigt till Morel Aéronautiques högkvarter.

Alains kontor hade blivit hans eget.

Inte för att hon hade raderat sin far.

För med tiden hade hon lagt till sitt eget liv i det.

Hans filer fyllde hyllorna.

Ramen som Marc erbjöd var nära ett foto av Alain.

Hans fars brev låg i översta lådan.

Klockan 9 på morgonen väntade en styrelse på honom.

Klockan 12:30 skulle hon dricka kaffe med sin mamma.

Klockan 18 skulle Bastien delta på distans i en bolagsstämma. Han hade fortfarande ingen ledarposition och bad inte om någon.

Klockan 08:57 kom Nadia in med en fil.

“Goda eller dåliga nyheter?”

“Bra.”

— De nya finansiella kontrollerna är validerade.

“Och den dåliga?”

Nadia lade ett tjockt dokument framför sig.

— Bastien skickade sina kommentarer om utbyggnadsprojektet.

Claire stirrade på paketet.

“Hur många sidor?”

— 7.

“Självklart.

Nadia ler.

På första sidan hade Bastien lagt till en handskriven lapp.

“Jag vet att sju sidor är för långt. Pappa skulle ha tvingat mig att göra tre. »

Claire stod orörlig i några sekunder.

Sedan log hon.

Hon hade inte glömt sin mors röst i hovet.

Hon hade inte glömt sin brors leende.

Hon hade inte glömt de veckor då främlingar sett på henne som en lögnare.

Förlåtelse betydde inte att glömma.

Att bygga upp igen betydde inte att låtsas som att inget brunnit.

Och att vara en familj betydde definitivt inte att tillåta allt.

Detta innebar ibland att man med försiktighet valde det som fortfarande förtjänade att byggas upp igen.

Claire vände första sidan i sin brors fil.

Under lång tid, sedan hennes fars död, hade hon känt att framtiden var något hon måste försvara mot alla.

Den morgonen förstod hon för första gången att hon inte längre behövde försvara honom.

Hon var äntligen fri att bygga den.