Andra söndagar frågade Ezra om mitt jobb, mitt äktenskap och om min fru, Claire, och jag hade bestämt oss angående barn.

Och vissa söndagar pratade vi knappt alls och tittade bara på fåglarna som samlades vid hans fågelmatare.

Jag såg det inte som något märkvärdigt.

Det var bara det mina söndagar hade blivit.

—

Claire och jag gifte oss när jag var 38, och hon märkte direkt att mina söndagar med Ezra betydde mer än jag erkände.

“Ska du dit igen?” frågade hon en morgon, halvt retsamt och halvt seriöst.

“Det är en timme. Kanske två.”

“Ska du verkligen fortsätta göra det här varje vecka? I flera år?” frågade min fru.

“Ezra har ingen annan”, protesterade jag.

Claire mjuknade då, som hon alltid gjorde, och gav mig en burk med kakor som hon hade bakat kvällen innan.

“Ta med de här till honom. Och säg att jag hälsar.”

Det gjorde jag.

—

Ezra höll burken som om den vore något värdefullt och bad mig tre gånger att tacka henne.

Det var den söndagen han tog upp Marcus igen, systersonen som bara ringde när hans bil, hans hyra eller något nytt projekt krävde ett litet lån.

“Marcus kom förbi förra månaden”, sa Ezra och rörde om i sitt kaffe i långsamma cirklar.

“Frågade mig vad jag planerade att göra med huset.”

“Vad sa du till honom?” frågade jag.

“Jag sa till honom att jag planerade att fortsätta bo kvar.”

Han log när han sa det, men leendet nådde aldrig hans ögon.

Jag lät ämnet vila.

Jag gick den eftermiddagen med tanken att jag borde ta med Claire och presentera dem ordentligt.

Ezra hade uppskattat det, men jag fick aldrig chansen.

—

Verandabelysningen var det första jag lade märke till.

Det var nästa söndag, en ljus oktobermorgon, och min grannes verandabelysning var fortfarande tänd vid 9-tiden.

Ezra lämnade den aldrig tänd efter soluppgången.

Han var noggrann med sådana saker, de där små vanorna hos en man som levt ensam i alldeles för många år.

Jag stod på uppfarten med tidningen i handen och stirrade på den gula glödlampan som lyste i dagsljuset.

Något kändes fel, men jag intalade mig själv att han antagligen bara glömt det och att jag skulle nämna det när jag kom med matvarorna.

Jag gick in igen för att dricka upp mitt kaffe och läsa rubrikerna, men jag kunde inte koncentrera mig.

—

Vid lunchtid stod en ambulans parkerad framför Ezras hus.

När jag klev ut berättade en granne från andra sidan gatan det jag redan visste.

Ezra hade dött i sömnen.

Fridfullt, sa de.

Han var 84 år gammal, och jag var 40.

Jag stod på hans gräsmatta en lång stund efter att alla hade gått, och tittade på verandabelysningen som någon äntligen hade släckt.

Claire hittade mig där en timme senare och sa ingenting.

Hon tog bara min hand.

Begravningen var mindre än jag hade förväntat mig.

Mycket mindre.

Några avlägsna bekanta stod längst bak, en trött präst läste ur en sliten bok, och jag fortsatte tänka att Ezra förtjänade ett rum fyllt med fler människor än så.

På andra sidan gången stod en man ut.

Han bar en snygg mörk kostym och fortsatte kontrollera sin telefon, hans tumme rörde sig över skärmen som om begravningen avbröt något viktigt.

När begravningen var slut skulle jag precis gå, men mannen kom rakt mot mig.

“Du måste vara matvarukillen”, sa han och erbjöd en hand som kändes mer som en transaktion än en hälsning.

“Jag är Marcus, Ezras systerson.”

“Anthony”, svarade jag.

“Mina kondoleanser för din förlust.”

Han gav mig ett tunt leende.

“Visst. Över ett decennium av söndagsbesök, va? Det är en hel del fritid att investera i en gammal man.”

Jag kände hur käken spändes, men jag höll tonen stadig.

“Han var min vän.”

“Visst”, Marcus tittade förbi mig mot kistan.

“Nåväl, vän eller inte, huset kommer snabbt ut på marknaden. Jag har redan någon intresserad. Ingen idé att låta det stå tomt.”

Jag sa ingenting.

Jag kunde inte avgöra om det var sorg eller ilska som fick mina händer att kännas kalla, men jag visste att Ezra inte hade velat ha en scen på sin egen begravning.

Hans systerson lutade sig lite framåt.

“Du vet, folk fäster sig vid ensamma gamla människor av alla möjliga anledningar. Jag hoppas att dina skäl var de goda.”

“Jag tog aldrig en krona av honom”, sa jag tyst.

“Det säger de alla.”

Min avlidne grannes systerson gick iväg innan jag hann svara, redan med telefonen vid örat som om vårt samtal inte betytt någonting.

Jag stod där och tittade på de sista sörjande som begav sig mot parkeringen.

Jag skulle precis gå igen när en annan man blockerade min väg, hållande något vid sin sida.

“Är du Anthony? Grannen som brukade hjälpa Mr. Harrison?”

Jag nickade.