Hustrun iscensatte en olycka för att avslöja sin mans sanna ansikte, och det han såg, och sedan det hon gjorde med sin man, chockade alla.

David spände sig och tog ett halvt steg framför Ani som instinktivt skydd, men hon lade lugnt en hand på hans arm. “Det är okej, David. Ge mig bara en minut.”

Hon klev fram. Hon kände ingen rädsla. Ingen ilska. Bara en total avsaknad av empati för mannen som en gång hade varit hela hennes värld.

“Vad vill du, Arman?” Hennes röst var sval och affärsmässig.

“Jag har förlorat allt, Ani,” kved han, och tårarna blandades med regndropparna i hans ansikte. “Allt. Jag är hemlös i slutet av månaden. Ingen vill anställa mig. Liana… hon lurade mig. Jag var en idiot. Jag vet att jag var ett monster mot dig, men jag dör långsamt här ute. Du vann. Du krossade mig. Kan du inte visa lite nåd? Kanske dra tillbaka stämningen angående det finansiella skadeståndet? Bara så att jag kan överleva?”

Ani såg på honom. Hon såg på hans darrande händer, hans insjunkna kinder och de ynkliga ögonen som sökte bekräftelse, sökte den barmhärtiga kvinna han hade varit van vid att utnyttja.

“Du har missförstått något grundläggande, Arman,” sa hon långsamt, med en stämma så klar att den överröstade stadens brus. “Jag krossade dig inte. Jag satte bara upp en spegel framför dig, och det var din egen spegelbild som fick hela din värld att rämna.”

Han snyftade till, försökte sträcka sig efter hennes hand, men hon tog ett bestämt steg tillbaka.

“Du stod vid min säng,” fortsatte hon obevekligt, “och tittade på min orörliga kropp medan maskinerna pep. Du kände inte sorg. Du kände girighet. Du planerade din framtid över det du trodde var mitt lik. Den nåd du ber om nu… var fanns den då?”

“Jag var blind! Jag var dum!” skrek han desperat.

“Du var dig själv,” rättade hon. “Och nu får du leva med honom. Den mannen du egentligen är. Jag hoppas att ni två får ett långt liv tillsammans.”

Utan att vänta på något svar vände hon sig om. Hon gick tillbaka till David, som väntade under en uppfälld paraply. De började gå nerför gatan tillsammans, in i ljuset från kaféerna och butikerna.

Arman stod ensam kvar i mörkret, omgiven av pölar som speglade en tom och trasig man. Han föll ner på knä på den våta asfalten och gömde ansiktet i händerna, men det fanns ingen där som brydde sig om att lyssna på hans gråt.

Livet hade mycket riktigt gått vidare. Bara inte för honom.