“Forell, avokado och sparris”, upprepade jag. “Uppfattat. Och var har ni tänkt sova?”

Ira fnöskade som om frågan var dum.

“I ert sovrum, såklart. Jag har problem med ryggen. Jag behöver en ordentlig madrass. Ni är unga, ni kan sova på soffan.”

“På vår soffa i vårt vardagsrum?”

“Okej, dramatisera inte”, ingrep Galina Petrovna. “Familjen ska hjälpa till.”

Ordet “familj” dök alltid upp hos henne där det krävdes att man gav bort något.

När jag hjälpte Misja efter hans uppsägning var familjen tyst.

När jag betalade av lånet för renoveringen, eftersom han då precis hade fått ett nytt jobb, sa familjen att unga människor ska klara sig själva.

När Misja och jag inte åkte på semester två år i rad, eftersom vi sparade pengar till möbler och apparater, undrade familjen bara varför vi inte hade tid att komma på middag.

Men nu stod familjen i min hall med två leopardmönstrade resväskor.

“Galina Petrovna”, sa jag, “varför är ni inte hemma?”

Hon tittade bort.

Bara en kort stund.

Men jag såg det.

“Hur menar du?”

“I direkt mening. Ni har en lägenhet. Ni har också ett litet hus på landet. Ni berättade nyligen för alla hur härligt det är där på sommaren, hur fåglarna sjunger, hur Ira vilar upp sig från staden i den friska luften.”

Ira slutade tvärt att le.

Galina Petrovna rättade till kragen på sin kofta.

“Det är inte lätt för någon just nu, Oksana.”

“Och?”

“Vi har hyrt ut lägenheten och huset på landet. Bra människor, de betalar direkt. Priserna är sådana nu att det vore en synd att tacka nej. Och ni har ändå två rum. Varför ska kvadratmeterna stå tomma?”

Jag tittade på henne och kände hur något inuti mig blev iskallt.

Inte ens argt.

Just kallt.

Eftersom fräckhet kan se ut på olika sätt.

Ibland ber en person om hjälp för att hen verkligen inte har någonstans att ta vägen.

Ibland gör hen fel, pressar på, förstår inte gränserna.

Och ibland anser hen att ditt kan förvandlas till hens bekvämlighet, om man bara uttalar tillräckligt många vänliga ord.

“Så ni hyr ut er egen bostad för pengar”, sa jag långsamt. “Och ni vill bo hos mig gratis.”

“Inte gratis, utan på ett familjärt sätt”, rättade svärmor.

“Det är samma sak, när bara den ena sidan betalar.”

Ira rullade med ögonen.

“Mamma, jag sa ju att hon skulle börja. Oksana är alltid sådan. Allt ska räknas, allt ska delas. En normal fru skulle vara glad över att ta emot sin mans familj.”

Jag knöt fingrarna om mina knän.

Naglarna borrade sig in i huden, men jag släppte inte taget.

Framför ögonen flitade en bild förbi för en sekund: jag tar hennes necessär, resväska, nagelfil och ställer ut allt på avsatsen igen.

Men jag kände Ira.

Hon väntade bara på det.

Skrik, tårar, en video på telefonen, ett samtal till Misja: “Din fru har kastat ut oss, hon har satt din mamma i trappuppgången.”

Nej.

Jag tänkte inte spela den roll i deras scen som de hade skrivit för mig.

“Frukost vill vi ha klockan nio”, sa Ira ännu kaxigare, då hon trodde att min tystnad betydde svaghet. “Kaffe utan syra. Och sängkläderna ska strykas på båda sidor. Misja sa att du ändå jobbar hemifrån, så du hittar nog tid.”

“Har Misja sagt så?”

“Ja, han berättade väl att du sitter vid datorn.”

“Vid datorn tjänar jag pengar”, svarade jag. “Bland annat till den här lägenheten, till ränkningskostnaderna och till den där soffan som ni nu försöker förvisa mig till.”

Galina Petrovna rynkade pannan.

“Du ska inte prata så där med Ira.”

“Och hur ska jag prata då? Servera henne forell?”

“Du är oförskämd.”

“Jag sätter gränser.”

Svärmor log hånfullt.

“Moderna ord man har snappat upp.”

Jag reste mig.

I hallen blev det plötsligt trängre.

Resväskorna tog upp nästan hela passagen, Ira stod vid spegeln, svärmor vid dörren, och jag var tvungen to ta ett steg åt sidan för att inte stöta till deras saker.

Den rörelsen gjorde mig som mest arg.

I min egen lägenhet gick jag runt andras bagage.

“Lyssna noga”, sa jag. “Ingen stannar här i två veckor. Inte ens för en enda natt stannar någon här utan mitt samtycke.”

“Och Misja då?” frågade Galina Petrovna skarpt.

“Misja är inte ägare.”

De orden träffade henne hårdare än jag hade förväntat mig.

Svärmors ansikte stramade till.

Ira öppnade munnen.

“Vad menar du med inte ägare? Han är din man!”

“Precis. Min man. Inte ägare till min lägenhet från före äktenskapet.”

“Hur kan du förnedra honom så inför oss?”

“Jag förnedrar inte. Jag nämner ett juridiskt faktum.”

Galina Petrovna tog ett steg närmare mig.

“Vill du säga nu att din mans egen mor ska gå ut på gatan?”

“Nej. Jag vill säga att min mans egen mor inte ska hyra ut sin lägenhet och komma och bo i min utan inbjudan.”