“Inte officiellt.”

“Snälla, gå inte med på något utan att kontakta oss.”

“Vem är Kahele Pacific Holdings?”

“Ett privat investeringskonsortium.”

“Legitim?”

“Vi håller fortfarande på att fastställa det.”

“Är Kevin under utredning?”

En paus.

“Jag kan inte svara på det.”

“Varför ringer du mig då?”

“För att någon kontaktade vårt kontor för tre månader sedan med oro kring PulseNorth Analytics.”

“Vem?”

“Det kan jag inte avslöja.”

“Var det Jessica?”

Ytterligare en paus.

“Det kan jag inte avslöja.”

Svaret var nästan ett svar.

Den kvällen fick jag ett samtal från Linda.

Hennes röst var knappt hörbar under flygplansljudet.

“Evelyn?”

“Ja.”

“Jag är på toaletten.”

“Var är du?”

“Över Stilla havet.”

“Är Kevin i närheten?”

“Ja.”

“Vet han att du ringde?”

“Nej.”

Jag gick in från balkongen och låste dörren.

“Vad vill du?”

“För att säga att jag är ledsen.”

“För att du tog min biljett?”

“Jag förstod inte vad Jessica gjorde.”

“Förstår du nu?”

“Jag förstår en del av det.”

“Förklara det då.”

Hon började gråta.

Linda och jag hade aldrig stått varandra nära.

Hon tyckte jag var skrämmande.

Jag tyckte hon var passiv.

På högtiderna berömde hon Jessicas matlagning medan jag diskade.

Hon gjorde små kommentarer om min karriär som fick Kevin att “växa upp utan en riktig mamma”, och log sedan som om hon hade visat sympati.

Ändå fick det mig att mjukna trots mig själv att höra en äldre kvinna gråta på en flygplanstoalett.

“Linda,” sa jag, “ta ett andetag.”

Det gjorde hon.

“Kevin har hjälpt mig med min ekonomi,” viskade hon.

Min mage knöt sig.

“Hur länge?”

“Två år.”

“Varför?”

“Efter att Donald dog förstod jag inte investeringskontona.”

Lindas make hade avlidit tre år tidigare.

“Vad gjorde Kevin?”

“Han konsoliderade allt.

Han sa att han kunde tjäna bättre avkastning.”

“Hur mycket gav du honom?”

“Nästan allt.”

Orden kom ut brutna.

“Hur mycket är allt?”

“En miljon fyrahundratusen.”

Jag slöt ögonen.

“Har du vittnesmål?”

“Han skickar sammanfattningar.”

Inte bankutdrag.

Sammanfattningar.

Exakt vad han hade gett mig.

“Vad gjorde dig misstänksam?”

“Förra månaden försökte jag ta ut pengar för att reparera taket.

Kontorepresentanten sa att pengarna hade pantsatts som säkerhet.”

“För PulseNorth?”

“Ja.”

“Vet Jessica om det?”

“Hon hittade brev hemma hos mig.”

“När?”

“För tre månader sedan.”

Samtidigt kontaktade någon federala utredare.

“Hon konfronterade Kevin?”

“Ja.

De hade ett fruktansvärt bråk.”

“Vad sa han?”

“Att det var tillfälligt.

Att företaget var på väg att säljas.

Att vi alla skulle bli rika.”

“Varför tog hon mitt boardingkort?”

Linda började gråta igen.

“Kevin sa till henne att du var tvungen att åka hem.”

“Varför?”

“Jag vet inte allt.”

“Berätta vad du faktiskt vet.”

“Han sa att Dr.

Hollis skulle möta dig där.”

“Hemma hos mig?”

“Ja.”

“Han sa att du hade blivit instabil och behövde behandling.”

“Trodde du på honom?”

“I början.”

Ärligheten gjorde mer ont än en lögn.

“Varför?”

“För att han visade oss meddelanden.”

“Vilka meddelanden?”

“Meddelanden från ditt nummer.

De var märkliga.

Du anklagade Kevin för att ha förgiftat dig.

Du sa att Emma stal smycken.

Du skrev att Peter fortfarande levde.”

Jag grep tag i telefonen.

“Jag skickade inga av dem.”

“Det vet jag nu.”

“Hur då?”

“Jessica kollade ditt nummer på Kevins dator.

Meddelandena skapades i ett program.”

Fabricerade bevis.

“Linda, varför förödmjukade Jessica mig?”

“Hon sa att Kevin behövde tro att hon följde hans plan.”

“Vilken plan?”

“Han ville att du skulle bli arg.”

Rummet verkade smalna.

“Varför?”

“Så Dr.

Hollis skulle kunna beskriva dig som aggressiv.

Kevin sa att flygplatsen skulle ge honom vittnen.”

Precis som Elaine fruktade.

“Men Jessica gick längre än han trodde,” fortsatte Linda.

“Hon trodde att om hon gjorde dig tillräckligt arg, skulle du ställa in allt.”

“Hon satsade på min reaktion?”

“Hon sa att det var det enda sättet att stoppa Kevin från att kontrollera resan.”

“Varför berättade hon inte bara för mig?”

“Kevin övervakar hennes telefon, hennes e-post, till och med bilen.”

“Hon kunde ha gått in i mitt hus.”

“Han hotade henne.”

“Med vad?”

En lång tystnad.

“Barnen.”

Jag tittade mot havet, där horisonten förblev lugn och omöjligt ljus.

“Vad hotade han att göra?”

“Han har dokument med Jessicas underskrift.

Lån.

Överflyttningar.

Företagsregistreringar.”

“Hon skrev under dem?”

“Hon säger att hon inte förstod dem.”

“Tror du på henne?”

“Ja.”

“Varför?”

“För jag skrev också på några.”

Lindas röst blev ihålig.

“Kevin sa att om Jessica avslöjade honom, skulle han se till att hon hamnade i fängelse med honom.

Han sa till henne att hon aldrig skulle få se Tyler och Emma igen.”

Jag satte mig ner.

Berättelsen omorganiserade sig.

Jessicas grymhet på flygplatsen hade varit verklig.

Hon hade valt varje ord.

För gammal.

Gå hem.

Inte längre.

Men under ytan hade hon försökt provocera mig att ställa in resan, bryta bokningarna och företagstillgången Kevin behövde.

Lappen i tiaran.

Hennes varning om min medicinering.