Så hon accepterade det.

Tyst.

Flera år senare, på en annan välgörenhetsbal i samma viktorianska teater, spillde en nervös praktikant vatten nära Isabellas skor och var nära att börja gråta.

Isabella tog handduken ur hennes hand.

“Det är okej”, sa hon.

“Jag har haft värre kvällar nära en fontän.”

Praktikanten skrattade genom tårarna.

Orkestern började spela.

Kristallkronorna glödde.

Och Isabella, med sin mors gamla pärlor runt halsen, gick in i balsalen, inte som en kvinna som försökte bevisa att hon hörde hemma där.

Utan som kvinnan som hade byggt rummet och ändå valde vänlighet i det.