Mark tillät sig ett kort, hånfullt skratt.
— Som råttor på ett sjunkande skepp. Laura stängde in sig på sitt kontor och ringde sju samtal till sina advokater. James försökte boka ett akutmöte med styrelsens ordförande, men jag såg personligen till att ordförandens kalender var blockerad för ‘strategiska analyser’ hela veckan. De vet att nätet dras åt, Helen. Men de vet inte från vilket håll snaran kommer.
— Snaran kommer från alla håll, Mark.
De kommande veckorna förvandlades företaget till ett psykologiskt slagfält. Helen rörde sig genom korridorerna som en vålnad av vedergällning. Hon lät James och Laura behålla sina titlar, men hon urholkade deras makt inifrån, bit för bit. Hon bjöd in dem till möten där deras åsikter helt ignorerades, hon bad dem förbereda enorma presentationer som hon sedan ställde in i sista sekunden, och hon började systematiskt befordra de anställda som James tidigare hade försökt tvinga bort.
Paniken i Lauras ögon blev mer påtaglig för varje dag som gick. Hennes dyra designerkostymer verkade plötsligt hänga lite lösare, och hennes annars så perfekta smink kunde inte dölja de mörka ringarna under ögonen. James, å andra sidan, blev aggressiv. Han började göra misstag. Desperata människor gör alltid misstag.
En regnig tisdagskväll, när kontoret var nästan tomt, satt Helen kvar i mörkret framför sina skärmar. Hon övervakade säkerhetskamerorna i realtid. På skärm nummer fyra såg hon hur James försiktigt såg sig omkring innan han låste upp dörren till arkivrummet på sjunde våningen — det rum där de fysiska kopiorna av ‘Projekt Titan’, företagets mest lukrativa och topphemliga uppköp, förvarades. Han hade ingen aning om att Helen och Mark redan hade bytt ut originaldokumenten mot skickligt förfalskade kopior, apterade med fiktiva siffror och falska löften som skulle ruinera vem som helst som försökte stjäla dem för att starta ett eget konkurrerande bolag.
— Han nappar på betet, viskade Mark, som stod alldeles bakom hennes stol. Hans andedräkt nuddade lätt vid hennes axel.
— Naturligtvis gör han det, svarade Helen kyligt. Girighet är en sjukdom som saknar botemedel. Han planerar att sälja informationen till Vanguard Industries innan jag hinner slutföra affären. Låt honom ladda ner filerna. Låt honom tro att han har vunnit.
Två dagar senare kallade Helen till en extra bolagsstämma. Alla de stora aktieägarna var på plats. Det enorma konferensrummet badade i ett kallt, vitt ljus. Spänningen i luften var så tät att man hade kunnat skära i den med en kniv. James och Laura satt på motsatt sida av det långa glaskongressbordet. De utbytte nervösa, hemlighetsfulla blickar. James såg nästan triumferande ut. Han trodde att han hade trumf på hand. Han trodde att han skulle kunna fälla Helen idag genom att avslöja att hon misskött Projekt Titan.
Helen reste sig långsamt. Hon bar en blodröd klänning som skar avtecknade sig mot den kliniska miljön som ett öppet sår.
— Mina damer och herrar, började hon, hennes röst var kristallklar och bar utan ansträngning genom det enorma rummet. De senaste månaderna har varit… prövande. En tragisk olycka tvingade mig till tystnad. Men i den tystnaden fann jag klarhet. Och jag fann sanningen om vad som försiggår i skuggorna av detta företag.
Hon nickade mot Mark, som tryckte på en knapp på sin surfplatta. Den massiva skärmen bakom Helen vaknade till liv. Istället för de sedvanliga tillväxtdiagrammen visades plötsligt detaljerade bankutdrag. Stora, lysande siffror som dokumenterade överföringarna till Caymanöarna. Ljudet av flämtningar ekade i rummet.
Laura ställde sig upp så häftigt att hennes stol välte bakåt med en högljudd krasch.
— Det där är lögner! Förfalskningar! skrek hon, hennes ansikte var askgrått. Helen är instabil! Olyckan har skadat hennes hjärna, hon lider av vanföreställningar!
— Sitt ner, Laura, sa Helen, och hennes röst var plötsligt mörk och hotfull, ett rovdjurs morrande innan attacken. Vi är inte klara.
Skärmen bytte bild. Nu spelades en övervakningsfilm upp. Det var från sjukhusrummet. Maskinerna pep i bakgrunden. Bilden visade James och Laura som lutade sig över Helens orörliga, komatösa kropp.
Och så kom ljudet. Högt, tydligt och förödande.”Tragiskt,” hördes James kalla röst i högtalarna. ”Men världen går vidare. Investerarna känner lukten av blod. Vi måste fördela makten.”
Hela styrelsen satt som förstenad. James ansikte förlorade all färg. Han öppnade munnen som en fisk på torra land, men inga ord kom ut.
— Ni trodde att jag var en bruten leksak som ni kunde kasta bort, fortsatte Helen, och hon gick långsamt runt bordet tills hon stod precis bakom James stol. Ni trodde att min tystnad var ett medgivande till er stöld. Men jag hörde varje ord. Varje svek. Varje patetisk liten plan ni smidde medan ni trodde att min själ redan hade lämnat rummet.
