“Ms. Hail, vad är klockan?”

Victoria rynkade pannan och tittade på sin dyra armbandsur. “Den är kvart över sex på morgonen. Vad har det med saken att göra?”

“Den är kvart över sex på morgonen. Och om exakt tolv timmar och femton minuter kommer en gul skolbuss att köra förbi det där stängslet där borta.” Caleb pekade mot den avlägsna vägen som badade i morgonens första ljus. “I den bussen sitter min son. Och varje dag, utan undantag, vet han att när han tittar ut genom fönstret, så står hans pappa här och vinkar till honom.”

Han tog ett steg närmare henne, hans röst mjuk men fast som stål. “Din styrelsepost kräver att jag reser. Din säkerhetstjänst kräver att jag ständigt är tillgänglig för krishantering, middagar, nätverkande och granskningar över hela landet. Den kräver att jag sätter Hail Dynamics före allting annat. Och om jag gör det, missar jag bussen.”

Victoria stirrade på honom. Ordlös.

“Pengar kan köpa många saker,” fortsatte Caleb. “Det kunde nästan köpa din död igår, eftersom alla var för rädda för att förlora din affär för att berätta sanningen. Men pengar kan inte köpa tillbaka den tid min son har kvar som barn.”

Han plockade upp sina verktyg igen.

“Men,” sa han och stannade upp innan han gick mot hennes jetplan. “Du har ett problem i ditt företag. Din företagskultur prioriterar tidtabeller framför fysik. Om du verkligen vill att jag ska hjälpa dig, kan jag göra det härifrån. Som mekaniker. Jag kan granska underhållsloggarna för din flotta och flagga allt som dina piloter och tekniker är för stressade för att se. Jag gör det på min arbetstid, till min nuvarande timlön. Om jag säger att ett plan inte flyger, då flyger det inte. Inga argument. Inga hot.”

Victoria Hail, kvinnan som aldrig tog ett “nej”, fann sig själv stå och nicka. För första gången kände hon en djup respekt som inte var grundad i rädsla.

“Inga argument,” höll hon med tyst. “Du har sista ordet, Caleb.”

När klockan slog 18:15 samma kväll, stod Caleb på sin vanliga plats mellan servicebyggnaderna. Han hade olja på händerna och trötthet i axlarna, men hans sinne var kristallklart. Långt borta vid stängslet rullade den gula bussen förbi. Den lilla handen trycktes mot glaset.

Caleb log bredare än han hade gjort på mycket länge. Han lyfte handen och vinkade tillbaka. Världen var precis som den skulle vara. Maskinerna var säkra, men viktigast av allt: han var precis där han behövde vara.