Och vaggan fanns kvar. När Clara och Elias döttrar och söner växte upp och bildade sina egna familjer, fördes den snidade valnötsvaggan vidare. Det blev en tradition, ett heligt föremål i familjen Boone.
Decennier senare, när Clara var gammal och hennes hår hade blivit vitt som bergssnön, satt hon bredvid elden. Hennes händer, numera rynkiga men starka, vilade i Elias händer. Han var fortfarande massiv, hans skägg lika vitt som hennes hår, och hans tysta kärlek lika orubblig som dagen han hade friat på hennes veranda.
De lyssnade på skrattet från sina barnbarn som ekade från verandan. Den gamla vaggan stod i hörnet av rummet, nu vilande, men barndomens märken och stjärnorna som var inristade i huvudgaveln lyste milt i eldens sken.
Kärlek hade inte behövt storslagna ord för att slå rot i den hårda jorden. Den hade bara behövt sanning. Och i bergens djupa, omfamnande tystnad, hade Clara och Elias funnit den största sanningen av alla: att det var i det vilda, långt från världens dömande blickar, som de vackraste sakerna kunde få utrymme att växa och blomma.
