Hon sålde huset där överfallet ägt rum utan att någonsin sätta sin fot i det igen. Med en del av pengarna startade hon en fond för anställda som är offer för våld i hemmet eller ekonomiskt tvång. Hon kallade den Mezquitefonden.
“Varför behålla det namnet?” — frågade Julián.
“Min farfar brukade säga att mesquite överlever där andra träd inte kan.
18 månader senare besökte Elena Apodacas första lager. Nära ingången stod fortfarande trädet som hans farfar planterat när de köpte de första lastbilarna.
Mateo fann henne röra vid barken.
“Adrián sa att det var han som planterade det här trädet.
Elena brast ut i skratt.
“Självklart sa han det.”
Hennes ben gjorde fortfarande ont på kalla dagar. Företaget och dess stiftelse bar också ärr. Läkningen hade inte raderats den natten; det hade bara hindrat henne från att fortsätta styra resten av sitt liv.
Telefonen vibrerade. Julián informerade henne om att de hade återfunnit en annan del av pengarna genom beslagtagen egendom.
Elena lade undan apparaten utan att svara. Hon hade sjukgymnastik klockan 16:00, middag med vänner klockan 20:00 och en vänt som hon inte planerade att ställa in för jobbet den här gången.
Innan hon gick iväg observerade hon mesquiten.
Adrián hade trott att om hon förlorade honom skulle hon stå kvar med ingenting. Men bortom honom har hon återtagit hans namn, beslut, pengar och ett orädd hem.
Elena gick genom parkeringen utan kryckor.
Sakta.
Med fasthet.
Och utan att se sig om.
