Här är del två av berättelsen, som tar vid precis där den första slutade och utforskar konsekvenserna av Claras avslöjande, Marks familjs fall och Claras nya liv med sin son.

Jag hade ärvt Sterling Enterprises, ett globalt konglomerat av lyxhotell, fastigheter och tech-investeringar, av min far när jag var tjugotvå. Rikedomen var ofattbar, men den bar på en förbannelse. Människor såg aldrig Clara; de såg bara pengarna. När jag mötte Mark på en välgörenhetsgala där jag deltog inkognito, hade jag presenterat mig som förskollärare. Jag ville ha en normal familj. Ett normalt liv.

Mark, en karismatisk men kämpande arkitekt, hade verkat perfekt. Han var passionerad och rolig. Men med åren hade masken fallit. Hans passiv-aggressiva kommentarer, hans behov av att ständigt förminska mig för att känna sig större, och hans blinda lojalitet till sin giftiga familj hade långsamt brutit ner mig. Jag hade stannat för Tobys skull. Jag ville att min son skulle ha en pappa.

Men vattnet hade sköljt bort alla mina illusioner.

Jag tog upp min telefon och slog ett nummer som gick direkt till en krypterad linje i New York.

“Eleanor,” sa jag när hon svarade efter första signalen. Klockan var tre på natten på östkusten, men Eleanor Vance, min huvudadvokat och en av de mest hänsynslösa juridiska strategerna i landet, sov sällan.

“Clara. Jag antar att semestern inte går som planerat?” hennes ton var skarp, redo för strid.

“Semestern är över. Äktenskapet är över. Jag vill ha skilsmässohandlingarna förberedda innan jag landar i New York imorgon bitti. Och Eleanor?”

“Ja?”

“Jag vill ha ensam vårdnad. Ingen umgängesrätt. Och jag vill att vi utlöser protokoll ‘Jordbävning’ gällande hans familjs finanser.”

Det blev tyst i luren ett ögonblick, följt av ljudet av knattrande på ett tangentbord. “Förstått. Jag har väntat på den här dagen, Clara. Hur mår Toby?”

“Han överlevde. Det är allt som räknas just nu.”

Kapitel 3: Råttorna i fällan

När Mark, Frank och Béatrice anlände till New York nästan tre dygn senare, var de brutna människor. Utan pengar, telefoner eller pass (som jag hade behållit och lämnat över till deras advokater) hade resan hem varit en mardröm av byråkrati och förödmjukelse, betald av den lokala amerikanska ambassaden efter mycket om och men. De bar fortfarande kläderna de blivit utkastade i – saltvattensstela badbyxor, smutsiga linnen och sandaler.

De tog en taxi (på kredit, efter att Mark lovat chauffören dubbel betalning) till vårt radhus på Upper East Side. Mark snubblade uppför trapporna, redo att sparka in dörren i ren frustration, bara för att upptäcka att nyckeln inte passade. Låsen var bytta. På dörren satt ett formellt juridiskt meddelande.

Ett svart säkerhetsföretag från Sterling Enterprises stod redan på gatan. En vakt klev fram och räckte Mark ett tjockt kuvert.

“Detta tillhör ett holdingbolag under Sterling-gruppen, herr Davis,” sa vakten opersonligt. “Ni har inte längre tillträde. Era personliga tillhörigheter har magasinerats.”

“Det här är mitt hus!” skrek Mark, hans röst sprack av utmattning och desperation. “Jag äger hälften!”

“Enligt fastighetsregistret har ni aldrig ägt en kvadratcentimeter av denna fastighet. Jag råder er att läsa dokumenten i kuvertet.”

Inuti låg kontaktuppgifterna till min advokatbyrå och en stämning gällande skilsmässa och ensam vårdnad.

Franks vrede, som kokat under ytan hela resan, exploderade. “Hon kan inte göra så här! Vi ringer polisen! Vi går till pressen! Jag ska berätta för alla vilken psykopatisk häxa hon är!”

Men hoten ekade tomt. Samma eftermiddag insåg Franks vilken situation de egentligen befann sig i. När han försökte logga in på sitt bankkonto på ett internetkafé, upptäckte han att de medel som magiskt brukade dyka upp i slutet av varje månad för att täcka hans spelskulder hade upphört. Värre var att två av hans kreditorer – män man inte gärna var skyldig pengar – hade fått anonyma tips om att Frank “Davis” inte längre hade en hemlig välgörare.

Béatrice fann dörrarna till sitt lilla, men pretentiösa designkontor låsta. Hyran, som jag hade subventionerat i tre år utan hennes vetskap för att undvika familjedrama, var obetald.

De hade trott att de plågade en svag förskollärare. Istället hade de retat upp draken som vilade på allt guld.

Kapitel 4: Vattnets skräck och helande

För Toby och mig handlade inte veckorna som följde om hämnd. Det handlade om överlevnad och läkning. Vi flyttade in i min takvåning på Manhattan, en fästning av glas och stål långt ovanför stadens larm.

Toby var förändrad. Den bubblande lilla pojken hade blivit tyst. Han vaknade ofta skrikande på nätterna, flämtande efter andan, och klamrade sig fast vid min pyjamas. “Vattnet, mamma! Vattnet kommer!” grät han om och om igen.

Det bröt mitt hjärta i tusen bitar varje gång.

Jag vägrade låta Franks ondska definiera min sons förhållande till världen. Vi började gå till doktor Aris, en av landets främsta barnpsykologer med inriktning på trauma. Parallellt anlitade jag Sarah, en f.d. olympisk simmare som nu specialiserade sig på barn med vattenskräck.