“Försök bara hålla en låg profil.”

Hon tittade på honom.

“Det har jag varit sedan min ankomst.

I 20 minuter gjorde Elise precis det hon gjort under hela sin barndom: hon försökte ta upp ännu mindre plats.

Sedan kom generalmajor Arnaud Delmas in.

Thomas såg sin överordnade.

Elise höll sig i bakgrunden.

Men Thomas tolkade hans tystnad som en strategi.

Han gick över rummet, grep tag i hennes arm och drog henne nerför korridoren.

“Vem bjöd in dig?”

Elise stirrade på honom.

— Thomas…

“Gå ut.” Du förnedrar mig.

“Släpp min arm.”

Han lydde genast.

I det ögonblicket dök Delmas upp.

“General, är allt okej?”

Tystnad föll.

Thomas blev blek.

Elise hade kunnat förstöra den med en mening.

Hon kunde ha berättat vad han just gjort.

Hon tittade på sin lillebror och såg något annat än svartsjuka.

Hon lever på rädsla.

Sedan ler hon.

“Allt är väl, general. Thomas berättade helt enkelt var vi skulle ta familjefotona.

Delmas tittar på Thomas.

Sedan Élise.

Han förstod förmodligen mer än han visade.

“Mycket väl. Grattis, överste.

“Tack, general.”

Delmas såg sedan roat på Elise.

“Försök att inte ge honom för mycket råd ikväll, dock.

Några skrattade.

Spänningen försvann.

Men inte mellan bror och syster.

Nästa morgon presenterade sig Thomas ensam på Elises hotell.

Utan uniform.

“Jag är skyldig dig en ursäkt.”

Hon släppte in honom.

Efter några minuter sade han:

“Jag har tänkt i tre år att du föraktar mig.

Elise var förvånad.

“Varför?”

“För med mig pratar du som om du skrev en notis för personalen.”

Hon ville protestera.

Sedan lade Thomas till:

“När jag blev utnämnd till överstelöjtnant kallade jag på dig. Du gratulerade mig och förklarade sedan att jag borde förbättra min delegation och vidareutveckla min personal.

Élise grimaça.

“Sagt så där…

“Det var hemskt.

De skrattade trots sig själva.

Sedan sänkte Thomas blicken.

“Jag ville inte ha ditt råd. Jag ville att min syster skulle säga att hon var stolt över mig.

Denna mening slog Elise med en märklig våldsamhet.

Under hela sin barndom hade hon lidit för att se Thomas få den uppmärksamhet hon önskade.

Och utan att förstå det hade hon slutat med att reproducera samma brist.

“Jag är stolt över dig.

Thomas höjde huvudet.

“Jag borde ha berättat för dig för länge sedan.”

Han nickade långsamt.

Sedan tog han fram ett gammalt kuvert.

“Pappa hittade det i farfar Marcels senaste affärer.

På framsidan hade Marcel skrivit: “FÖR ALAIN”.

I brevet förklarade han att aktierna som lämnats till Elise inte bara kom från hans egna pengar.

En annan person hade deltagit i räddningen av järnhandeln.

En kvinna.

Marcel hade lovat att hålla sin identitet hemlig.

Men nu insåg han att tystnaden hade varat för länge.

Namnet fanns i en fil som fördes hos familjens tidigare notarie.

Monique Morel.

Deras mamma.

År tidigare hade Monique ärvt 350 000 franc från en ensam faster.

Alain var omedveten om detta arv.

Vid den tiden var hans järnhandel i fara att stänga.

Han hade redan avböjt Marcels hjälp flera gånger av stolthet.

Monique hade därför gett en stor del av sitt arv till sin svärfar så att han kunde investera det i kommersiella lokaler utan att avslöja ursprunget.

Senare, när SCI omstrukturerades, bad hon att värdet motsvarande hennes bidrag en dag skulle gå till Elise.

Inte för att hon älskade sin dotter mer.

Ett annat brev förklarade varför.

Elise kände genast igen sin mammas handstil.

“När du var liten bad du sällan om något. Om Thomas grät, väntade du. Om din pappa var upptagen, klarade du dig. Om jag glömde, kom du ihåg. Alla gratulerade mig till att ha en så ansvarsfull dotter. Jag tog emot dessa komplimanger utan att fråga mig själv vad detta ansvar kostade dig. »

Elise var tvungen att sluta.

Thomas vände bort blicken.

Hon fortsatte.

“Jag trodde att eftersom du var stark behövde du mindre. Detta var falskt. »

Senare förklarade Monique valet av aktier.

“Det var ingen belöning. Det var inte kompensation. Jag ville att det åtminstone skulle finnas en sak i den här familjen som man inte behöver förtjäna genom att göra sig användbar. »

Den sista meningen tog nästan andan ur honom.

“Tro aldrig att uppoffring är priset man måste betala för att bli älskad.”

Thomas murmura:

“Förlåt.

“Du var ett barn.

“Du med.”

Den här gången kunde Elise inte hitta något att svara på.

De åkte för att träffa sina föräldrar samma dag.

Monique förstod när hon såg kuvertet.

Runt familjebordet ställde Élise äntligen den fråga som följt henne i årtionden.

“Trodde du verkligen att jag behövde mindre?”

Monique drog sig inte undan.

“Ja.”

Elise kände smärtan komma tillbaka.

Sedan tillade hans mor:

“Och jag förstod för sent att jag hade förväxlat det faktum att inte fråga med det faktum att jag inte behövde.

Elise tittade länge på henne.