Han stod vid bänken och nynnade mjukt, en melodi jag kände igen från våra tidiga morgnar tillsammans, men i det kalla, blåaktiga skenet från kylskåpet lät den inte längre lugnande. Den lät metodisk, nästan mekanisk. På köksön framför honom fanns inga skålar, inga yoghurtskålar eller färska örter som han hade påstått. Istället stod där två föremål: min invanda blå keramikmugg och en liten, oansenlig flaska i mörkt glas med en pipett av gummi.

Rummet luktade av sandelträ och falsk frid. Jag gick igenom hans skrivbordslådor. De flesta var fulla av obetydliga papper, kvitton och rökelse. Men den nedersta lådan hade dubbla bottnar. När jag kände längs kanterna hittade jag ett litet mellanrum. Jag bände upp skivan. Där under låg en förbetald telefon, ett pass i ett annat namn – Thomas Thorne – och en svart anteckningsbok.

Jag öppnade boken med darrande händer. Det första jag såg var listor. Namn på kvinnor. Åldrar. Tillgångar. Mitt namn stod högst upp på sida tolv. Under det hade han noggrant dokumenterat mitt hus, mina sparkonton och villan i Malibu. Men det som fick blodet att frysa till is i mina ådror var kolumnen bredvid. Datum för giftermål, följt av en prydlig, handskriven tidplan. Sex år. Det stod alltid sex år.

Jag bläddrade bakåt. Sida nio: Margaret Hughes. Förmögenhet: Två miljoner dollar. Gift: 2012. Änka: 2018. Status: Avklarad. Hjärtinfarkt. Sida fyra: Eleanor Vance. Förmögenhet: En och en halv miljon. Gift: 2004. Änka: 2010. Status: Avklarad. Aneurysm.

Jag var inte hans fru. Jag var ett projekt. En investering med ett bäst-före-datum. Dropparna i vattnet var inte en omedelbar död; de var en långsam, metodisk nedbrytning av mitt system, designad för att se ut som ålderdomens naturliga förfall tills den slutliga dosen skulle få mitt hjärta att stanna. Allt såg ut som naturliga orsaker. Ingen skulle misstänka den kärleksfulle, sörjande unge änklingen som varit vid sin frus sida in i det sista.

Jag tog bilder av varje sida med min egen telefon. Jag fotograferade passet, telefonen, alltihop. Sedan lade jag noggrant tillbaka allt exakt som jag hittat det och låste dörren efter mig.

Jag hade två val. Jag kunde ringa polisen, visa dem bilderna och få honom gripen. Men bevisen var tunna. En anteckningsbok och ett falskt pass kunde förklaras bort av en skicklig försvarsadvokat, och jag hade ingen aning om vad vätskan i flaskan var. Skulle de verkligen tro på en åldrande, påstått dement kvinna? Ethan hade redan byggt upp en fasad inför våra vänner och grannar: Lillian blir glömsk, Lillian är trött, Lillian orkar inte. Han hade planterat fröet till min sjukdom i allas medvetande under de senaste månaderna.

Istället valde jag det andra alternativet. Jag var femtionio år gammal, jag hade överlevt förlusten av min första make och jag hade byggt mitt liv från grunden. Ingen liten bluffande yogainstruktör skulle få ta det ifrån mig. Jag bestämde mig för att vända spelet mot honom.

De följande tre veckorna blev ett mästerverk i skådespeleri. Varje kväll tog jag emot vattnet, varje kväll hällde jag ut det i fredskallan (som, ironiskt nog, började gulna och död, vilket bekräftade mina värsta farhågor), och varje morgon vaknade jag och spelade svagare. Jag lät min röst bli hesare, mina steg tyngre. Jag började tappa saker med flit och klagade över hjärtklappning. Ethans ögon glänste av dold förtjusning varje gång jag tvingades sätta mig ner mitt i en mening. Han trodde att slutet var nära.

Samtidigt, när han inte var hemma, var jag mer aktiv än någonsin. Jag kontaktade min gamla vän och advokat, Arthur. I största hemlighet förde jag över mina sparkonton till en oåtkomlig trust, skrev om mitt testamente och donerade Malibu-villan till en stiftelse. Jag såg till att om jag dog, skulle Ethan inte ärva så mycket som en brödrost. Sedan anlitade jag en privatutredare för att gräva fram allt om ”Thomas Thorne” och de stackars kvinnorna i hans svarta bok. Inom fjorton dagar hade vi medicinska journaler som alla visade spår av en obskyr, svårupptäckt hjärtmedicin i de avlidna kvinnornas blod – en medicin som i rätt dos orsakar hjärtsvikt.

Den sista akten närmade sig. Det var torsdag, och Ethan hade meddelat att hans ”yogavänner” – som jag nu visste var hans medbrottslingar, de som spelade rollen som vittnen till hans perfekta äktenskap – skulle komma på middag på lördagen. Jag visste vad det innebar. Det var så han skulle avsluta det. Han skulle ge mig den sista, dödliga dosen inför vittnen, spela den förtvivlade maken när jag kollapsade under middagen, och låta dem intyga för polisen att det skett helt oväntat men att jag hade varit sjuk en längre tid.

Lördagskvällen kom. Huset doftade av ugnsrostad vitlök och rosmarin. Ethan var klädd i en mörk, välskräddad skjorta och såg mer änglalik ut än någonsin. Hans tre vänner satt runt matsalsbordet: en kvinna med falskt leende och två män som såg ut att höra hemma i en skumgränd snarare än en yogastudio. Jag satt vid bordets ände, klädd i en blek sidenblus, mitt ansikte pudrat vitt för att se sjukligt ut. Jag talade långsamt, lät mina händer darra när jag höll i vinglaset.