Jag sprang över rummet och plockade upp de nytryckta kartonginsatserna. Jag gled in dem under den tunga madrassen och sparkade högen av komprometterande ekonomiska dokument under sammetsstolen. Jag slet av strömkabeln från skrivaren precis när dörrhandtaget vred sig. Han hade använt ett magnetkort.

Adrian stapplade in i rummet, sin smokingskjorta uppknäppt, ögonen glansiga och misstänksamma. Han tittade över resten av vägen och dröjde kvar vid den urkopplade skrivaren.

“Varför springer den?” frågade han och trängde sig in i mitt personliga utrymme. En lukt av rutten alkohol och Vanessas parfym trängde in i hans kavajslag.

“Jag skrev ut mina önskningar,” ljög jag självsäkert och försökte sänka min hjärtfrekvens. “Jag kunde inte sova. Jag ville att de skulle vara perfekta för dig, Adrian. »

“Du är en snäll flicka, Clara,” sa han med blek röst när han vände sig mot dörren. “Vila. En vacker dag med leenden väntar dig. »

När dörren stängdes föll jag ihop på golvet, lungorna brann. Jag undkom med nöd och näppe, men jag hade inte råd att få panik. Tiden höll på att rinna ut.

Klockan åtta på morgonen är min svit full av frisörer, makeupartister och min tärna, en ytlig societetskvinna som Adrian praktiskt taget hade tilldelat mig. Sittande som en porslinsdocka stod jag där medan de sminkade mig och stylade mig i en sofistikerad, stel knut.

Sedan kom klänningen.

Det var en skräddarsydd haute couture-klänning, ett kaskad av elfenbenssilke, Chantilly-spets och fina pärlor. Objektivt hänförande, omslöt den mig som en kista. Sömmerskan Rosa, en lågmäld kvinna som hade arbetat för min familj i årtionden, hjälpte mig att sätta på den.

Korsetten var åtdragen till det extrema. Mina blåslagna revben protesterade smärtsamt när snörena drogs av. Jag grimaserade, höll knappt andan.

“För tajt, Mademoiselle Clara?” mumlade Rosa, hennes ögon fyllda av stum oro. Hon hade sett de gulaktiga blåmärkena på mina axlar när jag tog av mig klänningen. Hon hade inte sagt något, men hennes händer hade darrat.

“Det är precis som förväntat, Rosa,” viskade jag medan jag tittade på henne i spegeln.

Rosa nickade en gång, med en torr, beslutsam gest. Tre veckor tidigare hade jag i hemlighet åkt till hans enkla lägenhet i Brooklyn. Jag hade betalat henne dubbelt så mycket årslön kontant för att göra en mycket specifik och ganska ovanlig ändring av hennes brudklänning. Baksidan, tung och dekorerad med pärlemorknappar, var rent dekorativ. Under spetsen hade Rosa installerat teaterfästen med snabböppning. Ett enkelt drag i midjan och hela ytterdelen av klänningen lossnade, vilket avslöjade det enkla och tunna vita fodret.

Medan min rustning var på mig, rörde sig Marisol Venn, min advokat, som ett spöke i katedralen. Förklädd till medlem i organisationsteamet stoppade hon marskalkarnas korgar. I varje hett förgyllt bröllopsprogram smög hon diskret in den tjocka kartonginsatsen som jag hade skrivit ut dagen innan.

Vid 11:30 stod jag i vestibulen i St. Patrick’s Cathedral, och de tunga trädörrarna skilde mig från de femhundra gästerna där inne. Min far stod vid min sida, tungt lutad mot sin silverhuvudiga käpp. Han var otroligt blek, hans ögon var grumliga av medicinen som Adrians läkare hemligt skrev ut till honom i överskott. För alla andra i korridoren såg William Sterling ut som en besegrad och trasig miljardär, sorgset när han såg sin enda dotters bröllop med en man han avskydde, men var för svag för att stoppa.

Men när organisten började spela de första tonerna i bröllopskören, lutade min far huvudet mot mitt.

“Marisol skickade signalen,” viskade min far med plötsligt vass röst, fri från all förvirring som plågat honom i månader. Han såg på mig, en vild och rovdjurslik stolthet lyste i hans ögon.

Han hade slutat ta tabletterna för fyra dagar sedan, så fort Marisol visade honom första sidan i min revisionsrapport.

Katedralens dörrar öppnades vidt. Det bländande ljuset från tusen blixtar träffade mig. Jag tog ett andetag, grep tag i min fars arm och gick nerför altargången.

Halvvägs ner i långhuset rusade en panikslagen bröllopsplanerare till altaret. Hon lutade sig fram och räckte Adrian ett av de gyllene programmen, viskade panikartat i hans öra.

Adrian tittade ner på programmet. Mitt hjärta stannade upp. Han kommer att öppna den.

Kapitel 4: De dömdes marsch

Adrian stirrade på det tjocka krämfärgade pappret han höll i händerna. Orgelmusiken förstärktes, vilket fick glasmålningarna att vibrera ovanför oss. Jag var tjugo steg bort. Femton.

Tiden verkade förvrängas, att sträcka sig till en tjock och oflexibel sirap. Jag såg Adrian rynka pannan. Han vände på programmet, tummen vilade handen på kanten av sigillet som höll den hemliga insatsen. Bredvid honom, på första raden, lutade Vanessa sig framåt, hennes ögon pendlade mellan mig och papperslappen i Adrians hand. Hon kände en påtaglig spänning, en elektrisk laddning i luften som inte funnits där för ett ögonblick sedan.

Öppna inte, jag bad till gudarna som styrde ödet för desperata kvinnor. Inte än. Snälla, inte än.