Dörren slog igen bakom henne och lämnade Mason Reed ensam i det kalla ljuset, omgiven av konsekvenserna av sin egen arrogans.
Utanför förhörsrummet andades Elena ut. Hon nickade kort åt vaktposten och klev ut på Fort Calders stora innergård. Morgonsolen höll precis på att bryta igenom de tunga molnen. På avstånd kunde hon se en ny pluton av rekryter ställa upp för morgonfys, deras ansikten spända men fyllda av beslutsamhet.
Bland dem stod Lucas Bell, hans hållning rakare än hon sett den under hela den föregående veckan. Det fanns ingen fruktan i hans ögon längre.
Elena log svagt för sig själv, plockade upp sin resväska och började gå mot den väntande transporten. Fort Calder var rensat, men listan över enheter som behövde hennes specifika expertis var lång. Det fanns alltid fler mörka hörn att lysa upp, alltid fler röster som behövde höras. Och hon skulle fortsätta att anlända – osedd, oansenlig, och redo att bränna ner de korruptas imperier, ett leende i taget.
