Utanför sjukhussalen stannade fotsteg.

Långsamt.

Avsiktligt.

En skugga dök upp under dörren.

Sedan kom en knackning.

Tre gånger.

Inte högt.

Inte bråttom.

Bara tålmodigt.

Som om den som stod på andra sidan redan visste att vi inte hade någonstans kvar att springa.

Daniel flyttade sig framför min säng.

Cole sträckte sig in i sin rock.

Ethan tryckte på larmknappen.

Och från hallen sa en mansröst mjukt,

“Emily Harper, din far borde ha berättat sanningen för dig innan han dog.”

Dörrhandtaget vreds om.