Igor, de flesta kvinnor i dag lever i illusionen av att vara prinsessor.
De tjänar femtiotusen, bor i hyresrätt, men kräver en man med förmögenhet, dyr bil och enorm lön.
Och det värsta?
De har inget att erbjuda förutom sin omtalade ”kvinnliga energi”.
Han tömde glaset:
— Jag tjänar etthundrafyrtiotusen.
Jag har mitt eget hem.
Min egen bil.
För många av dem är jag ”för lite”, en förlorare bara för att jag inte är miljonär.
Så varför ska jag slösa energi på människor som inte uppskattar den jag är?
Det fjärde skälet: bristen på huslig kompetens.
Jag avbröt honom:
— Allt det där må vara sant, men hemmet då?
Saknar du inte en kvinnlig touch, värme, hemlagad mat?
Vadim brast ut i skratt:
— Igor, se dig omkring.
Är det rent?
Ja, det är rent.
Jag städar själv en gång i veckan.
Lagar jag mat?
Ja, det gör jag.
Titta, i dag har jag kyckling med grönsaker.
En halvtimmes förberedelse.
Tvätt?
Tvättmaskinen tvättar själv, jag behöver bara fylla den.
Han reste sig och visade köket:
— Jag behöver ingen kvinna för hushållsarbetet.
Jag klarar mig alldeles utmärkt själv.
Och vet du hur många moderna kvinnor som inte ens kan laga mat?
Hälften.
De beställer hem mat eller äter halvfabrikat.
— Men det finns ju fortfarande riktiga hemmafruar…
— Det gör det.
Men de är sällsynta.
Och vad ska jag med en hemmafru till om hon kräver att jag försörjer henne helt och hållet?
Jag föredrar att laga mat själv.
Det femte skälet — rädslan för manipulation och bedrägeri.
Vadim hällde upp mer whisky.
Till honom och till mig.
— Igor, efter skilsmässan dejtade jag två kvinnor.
Inte länge.
Båda ljög.
— Hur då?
— Den första, Svetlana, sa att hon var skild.
Vi träffades i en månad.
Sedan fick jag av en slump veta att hon var gift.
Hon letade bara efter någon vid sidan av, eftersom hennes man inte tjänade tillräckligt mycket pengar.
Han tog en klunk:
— Den andra, Natalia, sa att hon inte hade några barn.
Vi träffades i två månader.
Sedan visade det sig att hon hade två barn.
Hon sa det bara inte till mig för att inte skrämma bort mig.
— Vilken skräck…
— Precis.
Jag tröttnade på bedrägeriet.
Kvinnor ljuger lätt.
De tycker det är normalt att dölja något för att ”fånga” en man.
Och sedan undrar de varför vi inte litar på dem.
Det sjätte skälet — ”bestraffningen” för initiativ.
Vadim lutade sig tillbaka i stolen:
— Senaste gången jag försökte lära känna någon var för ett år sedan.
I en bokhandel.
En kvinna stod vid avdelningen för klassisk litteratur och valde en bok.
Sympatisk, ungefär fyrtiofem år gammal.
— Och?
— Jag gick fram till henne.
Jag sa: ”God kväll.
Jag ser att ni gillar klassisk litteratur.
Får jag rekommendera något intressant?”
Hon tittade på mig som om jag vore en galning.
Hon svarade kallt: ”Tack, jag klarar mig själv.”
Hon vände ryggen till och gick därifrån.
Han log bittert:
— Igor, varje initiativ från en man uppfattas i dag som trakasserier.
När du närmar dig henne för att lära känna henne är du en galning.
När du skriver till henne på sociala medier är du en stalker.
När du bjuder henne på kaffe är du en medgiftjägare.
— Men alla är väl inte så…
— Nej, inte alla, men de flesta.
Jag är trött på att mötas av avvisanden och iskalla blickar.
Nu tar jag inga initiativ alls.
Om en kvinna är intresserad får hon visa det själv.
Jag tänker inte förödmjuka mig längre.
Varför jag blev eftertänksam — och vad jag förstod.
Vadim drack upp sin whisky.
Han såg mig i ögonen:
— Igor, jag säger inte att alla kvinnor är dåliga.
Det finns bra också.
Men att hitta dem är som att leta efter en loppa i en höstack.
Och priset för ett misstag är högt: förlorade pengar, nerver och tid.
Han reste sig upp:
— Jag är femtioett år gammal.
Jag har ett bra jobb.
Ett eget hem.
Bil.
Hobbyer.
Vänner.
Jag är lycklig ensam.
Varför skulle jag riskera denna lycka för en relation som med stor sannolikhet slutar i skilsmässa och ekonomisk katastrof?
Jag gick hem till min lägenhet.
Jag lade mig för att sova, men hans ord snurrade runt i mitt huvud.
Jag är fyrtionio år gammal.
Gift sedan tjugotre år tillbaka.
Min fru och jag har det bra.
Men om jag var ensam… skulle jag följa hans väg?
Förmodligen, ja.
”Grannen (51 år) har bott ensam i 12 år.
I går frågade jag honom: ”Varför letar du inte efter en kvinna?”
Han gav mig 6 skäl, och jag insåg hur rätt han faktiskt har.
I går knackade jag på min granne Vadims dörr för att låna en borrmaskin.
Han öppnade iförd arbetsbyxor och en enkel T-shirt:
