Marjorie log ett tunt leende. “Enligt Serie C-avtalet som du formulerade, och som din käre make skrev under utan att konsultera en extern expert, fryses hans A-aktier omedelbart vid ett formellt ifrågasättande av ledningens integritet från majoritetsinvesteraren. Vilket är vi. Det betyder att hans rösträtt i praktiken är noll under dagens möte. Styrelsen består av sju personer. Tre av dem tillsattes av oss genom bulvaner för två år sedan. De andra fyra är lojala mot pengarna, inte mot mannen. Omröstningen kommer att bli enhällig.”

“Han kommer att försöka hävda att detta är en personlig vendetta,” sa Charles, “att skilsmässan inte har med företaget att göra.”

Grace lade ner tekoppen. “Låt honom hävda det. Bevisbördan ligger på honom. Men Savannah Blake använde företagets kreditkort i Aspen förra månaden, hon flög med företagets jet till Miami under förevändning att det var en ‘marknadsföringsresa’, och Ethan använde medel från den diskretionära fonden för att köpa hennes tystnad när hon hotade att gå till pressen i oktober. Jag har transaktionerna.” hon knackade lätt på mappen. “Det är inte en skilsmässa, Marjorie. Det är förskingring. Och brott mot bolagsstyrningen.”

Marjorie Kline tog av sig glasögonen. Hon tittade på Grace med oförställd beundran. “Din far sa alltid att du hade hans instinkter. Jag började nästan tvivla när du lät den där uppkomlingen behandla dig som en trofé.”

“Man lär sig mycket av att vara osynlig,” svarade Grace. “När folk tror att man inte förstår, slutar de gömma sina misstag.”

Charles vände sig om från fönstret. Hans ögon var mjuka när han tittade på sin dotter, men hans hållning var rak som en fältmarskalks. “Vad vill du ha, Grace? Vill du att jag krossar honom och säljer bolaget i delar? Vi kan likvidera Whitmore Capital innan nyår. Ethan skulle vara personligt bankrutt inom en månad.”

Grace såg på sin far. Hon tänkte på flickan som växte i hennes mage. Hon tänkte på hur Ethan hade hånat hennes familj i Ohio, hur han hade försökt tvinga bort henne på julafton för att undvika “dålig PR”. Att förstöra honom var för enkelt. Att radera honom var vad han förväntade sig av en miljardärs hämnd.

“Nej,” sa Grace mjukt.

Marjorie höjde på ögonbrynen. “Nej?”

“Jag vill inte förstöra Whitmore Capital,” sa Grace och lutade sig framåt, ljuset fångade det allvarsamma draget i hennes ansikte. “Det är en bra fond. Avkastningen är stabil. Och Ethan… han har byggt upp ett namn i branschen, hur ihåligt det än är på insidan. Att förstöra företaget skadar oskyldiga anställda och skapar onödig instabilitet. Jag vill ha hans position.”

Både Charles och Marjorie blev helt tysta.

“Du vill bli VD för Whitmore Capital?” frågade Charles långsamt.

“Jag vill ha kontrollen. Ethan ska få avgå av ‘hälsoskäl’. Vi låter honom behålla ansiktet inför allmänheten, men han överlåter samtliga sina tillgångar i bolaget, takvåningen, och avsäger sig alla framtida krav på vårdnad i utbyte mot att vi inte polisanmäler honom för förskingringen. Han får ett avgångsvederlag som ser generöst ut i pressen, men som är strukturerat så att han inte får ut en cent om han någonsin nämner mitt eller barnets namn offentligt. Han blir en galjonsfigur utan makt. Och jag tar över styrelseklubban.”

Ett brett leende spred sig över Charles Vales ansikte. Det var samma leende han hade haft när han orkestrerade övertagandet av en av Europas största investmentbanker tio år tidigare.

“Marjorie,” sa Charles utan att ta blicken från sin dotter. “Hur snabbt kan vi skriva ihop det avtalet?”

“Jag har det klart på tjugo minuter,” sa Marjorie och började skriva febrilt på sin bärbara dator. “Det är vackert, Grace. Det är inte bara hämnd. Det är ett fientligt övertagande draperat i en familjetragedi.”

Grace såg ut genom fönstret. “Han ville ha en ren start. Jag ger honom exakt vad han bad om.”

Klockan 09:00.

Konferensrummet högst upp i skyskrapan på Wall Street luktade dyrt kaffe och kall ångest. Utsikten över det snötäckta New York var magnifik, men ingen vid det ovala mahognybordet tittade ut.

Ethan Whitmore satt vid bordets ände. Han hade på sig samma mörkgrå kostym som kvällen innan. Han hade försökt fixa till sig, men hans ögon var blodsprängda och huden runt munnen var spänd och grå. Han hade försökt ringa Grace elva gånger på vägen dit. Alla samtal gick direkt till röstbrevlådan.

Martin Keene, ordföranden, satt mittemot honom. De andra styrelsemedlemmarna tittade antingen ner i sina papper eller på sina telefoner. Ingen mötte Ethans blick. Det var doften av blod i vattnet, och i den här staden innebar det att alla var upptagna med att rädda sig själva.

Dörrarna öppnades.

Alla förväntade sig att Charles Vale skulle kliva in. Eller åtminstone ett team av ansiktslösa advokater. Men istället var det Marjorie Kline som kom in, åtföljd av en enda assistent. Hon bar sin portfölj som om den var ett vapen.