“Jag var din fru,” rättade jag honom. “Och du hade rätt, David. Jag jobbar inte. Så jag tänker inte laga mat och städa åt er längre.”
Jag lät mappen ligga kvar på bordet. Jag vände mig om, hörde inte längre deras desperata röster eller gästernas viskningar, och gick ut ur matsalen. Jag gick genom korridoren, förbi bilderna av den perfekta familjen, ut genom ytterdörren och nerför trappan. Nattluften i Ohio hade aldrig känts så ren. En taxi stod redan och väntade vid trottoarkanten, med min resväska säkert stuvad i bagageutrymmet. Jag satte mig i baksätet, stängde dörren och såg hur garagelamporna släcktes bakom mig i mörkret.
