Två veckor senare var det dags för “Vargtimmen” – den sista, brutala fältövningen innan examinationen. Under 48 timmar skulle rekryterna navigera genom fientlig, simulerad terräng, utan sömn, med minimala ransoneringar och under konstant press från instruktörerna som agerade fiendestyrka.

Hayes och hans observatör, Miller, hade legat i ett lerigt dike i åtta timmar. Regnet piskade ner och kylan skar genom benen. Deras uppdrag var att infiltrera en dalgång, identifiera en fientlig befälhavare (simulerad av en skyltdocka i ett fordon) och markera en träff, allt utan att bli upptäckta av patrullerna.

De närmade sig positionen, men terrängen var svår. Miller, som hade stukat foten tidigare under natten, kämpade för att hålla jämna steg.

“Vi är för långsamma,” väste Hayes genom regnet. “Målet kommer att röra sig inom fem minuter. Jag går i förväg.”

“Negativt, Hayes,” flåsade Miller och försökte maskera smärtan. “Reglerna säger att vi rör oss som ett team. Om de ser dig…”

“De kommer inte att se mig,” avbröt Hayes och började åla framåt genom det höga gräset, bort från sin partner.

Han nådde krönet. Där, genom siktet, såg han målet. Det var ett perfekt läge. Vinden var hård men stabil, 400 meter. Ett enkelt skott för honom. Han lade fingret på avtryckaren, hjärtat slog i en lugn, isande rytm. Han var redo att ta hem segern.

Plötsligt sprakade det till i hans öronsnäcka. Det var Olivia Mercers röst, iskall på det allmänna instruktörsbandet: “Övningslarm. Fientlig patrull rör sig in mot sektor Alpha-tre. Miller, du är exponerad.”

Hayes frös till. Han sneglade snabbt genom kikarsiktet och flyttade det från huvudmålet. Cirka 200 meter bakom honom, nere i svackan, såg han två figurer ur fiendestyrkan röra sig tyst mot platsen där han hade lämnat Miller. Miller låg tryckt mot marken, oförmögen att dra sig undan i tid på grund av sin fot.

Hayes hade ett val. Han kunde ta skottet mot huvudmålet nu. Han skulle få maximala poäng, slå banrekordet och bli hyllad. Men instruktörerna skulle hinna fram till Miller, och enligt övningens regler skulle Miller bli “dödad i strid”. Hela teamets överlevnadsbetyg skulle falla, men Hayes individuella prestation skulle vara fläckfri. Acceptabla förluster.

Eller så kunde han ändra mål, skjuta varningsskott (lösplugg) mot patrullen, avslöja sin egen position för att dra elden från Miller, och därmed misslyckas med huvuduppdraget.

Master Sergeantens ord från foajén ekade i hans huvud: “Skicklighet utan lojalitet gör dig inte till en elitssoldat. Det gör dig till ett hot mot dina egna.”

Hayes blundade en kort sekund. Han kände regnet slå mot kinden. När han öppnade ögonen fanns där ingen tvekan. Han väste en förbannelse, slet blicken från befälhavaren, svängde geväret skarpt till höger och lade siktet på patrullen som närmade sig Miller.

PANG. PANG.

Skotten ekade genom dalen. Patrullen stannade omedelbart och kastade sig i skydd och riktade sin uppmärksamhet mot Hayes.

“Miller, flytta dig mot trädlinjen, jag täcker dig!” skrek Hayes i radion medan han laddade om och lade ner nedhållande eld. Han brydde sig inte om att målet nere i dalgången nu evakuerades och försvann. Han brydde sig bara om att hans observatör hann sätta sig i säkerhet.

En halvtimme senare var det över. Instruktörerna blåste i visselpiporna. Övningen var bruten.

När Hayes och Miller vandrade tillbaka mot samlingsplatsen, var Hayes tyst. Han var lerig, genomfrusen och helt säker på att han just hade kastat bort sin militära karriär. Han hade brutit mot huvudordern, missat målet och förlorat övningen.

Framför tälten stod Kapten Mercer och Master Sergeant Voss. De väntade på honom.

Hayes ställde sig i enskild ställning och saluterade stelt. “Uppdrag misslyckat, Master Sergeant. Jag lät huvudmålet undkomma.”

Daniel tittade på honom en lång stund. Regnet droppade från hans hjälm. “Du avfyrade ditt vapen, röjde din position och lät fienden fly,” konstaterade han med monoton röst.

“Ja, sir.”

“Varför?”

Hayes svalde hårt. Han tittade på Miller, som stod bredvid honom, lutad mot sitt vapen, utmattad men vid liv (i övningens mening). Sedan såg han tillbaka på Daniel.

“Eftersom min observatör var i fara, sir. Ett mål är bara ett mål. Teamet kommer först. Jag kunde inte låta honom ta smällen för att jag var snabbare. Jag ville inte… jag ville inte vinna på det sättet.”

Ett svagt, nästan omärkligt leende spred sig över Olivia Mercers ansikte. Hon tittade på Daniel. Daniel nickade långsamt.

“Korpral Hayes,” sa Daniel, och för första gången fanns det en genuin värme i hans röst. “Du missade målet. Du förlorade poängen.” Han lade en tung hand på Hayes axel. “Och du är härmed godkänd med högsta betyg. Bra jobbat, soldat.”

Hayes såg oförstående ut. “Men… poängen?”