Gabriel lät fingrarna glida över papperets skarpa kant. Han kände ingen vild, okontrollerbar vrede. Den sortens ilska tillhörde män som saknade makt. Det han kände i detta ögonblick var en absolut, iskall klarhet. En kalkyl som redan började ta form i hans briljanta juridiska sinne. Han var inte bara en advokat; han var en arkitekt av undergång, och Esteban Cruz hade precis bjudit in honom att rasera hela sitt imperium.

Hennes oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar var monumental. I hennes förvridna sinne var hon offret. Gabriel hade “stulit” hennes barn, Gabriel hade förstört hennes äktenskap, Gabriel hade tagit hennes pengar. Hon förträngde bekvämt det faktum att hon hade stulit sju år av faderskap från honom genom en monstruös lögn.

Beslutsamheten i hennes ögon var lika mörk som den var desperat. Hon kunde inte acceptera nederlaget. Om hon skulle gå under, skulle hon inte göra det ensam. Och framför allt: hon vägrade låta Gabriel vinna. Hon behövde pengar, och hon behövde sina barn för att kunna fly landet.

Hon letade fram ett telefonnummer hon hade hittat i en av Estebans gömda anteckningsböcker, ett nummer tillhörande en man som bara gick under namnet El Cuervo – Korpen. Han var en fixare åt kartellerna som Esteban tvättat pengar för. En man som inte ställde frågor om han fick rätt pris. Sofia hade fortfarande kvar ett smycke, ett diamanthalsband värt över tvåhundratusen euro, som hon hade lyckats smuggla undan innan polisen beslagtog deras egendom. Det var hennes biljett ut.

Tre dagar senare mötte hon El Cuervo på en nedlagd lagerlokal i Vallecas. Mannen luktade av billig rök och rakvatten, och hans ögon var kalla och döda som sten. Han granskade diamanten under en lupp, nickade sedan kort och stoppade den i fickan.

“Vad vill du ha gjort, señora?” frågade han med en raspig röst.

“Mina barn. Tvillingar. De hålls fångna av min ex-man, Gabriel Herrera,” ljög Sofia smidigt, även om hennes röst skakade. “Han håller på att flytta till en ny egendom i La Moraleja. Nästa vecka ska barnen börja på en ny internationell skola. Jag vet vilken väg hans chaufför tar. Jag vill att ni stoppar bilen, tar barnen och för dem till ett privat flygfält. Jag har ordnat en pilot som tar oss till Marocko, och därifrån vidare till Argentina. Ingen får skada barnen, men… gör vad ni måste med chauffören eller vakterna.”

El Cuervo log ett leende som blottade guldhuggtänder. “En djärv plan. Men advokaten, Herrera… han är en mäktig man nu. Han har säkerhet.”

“De förväntar sig inte mig. De tror att jag är besegrad,” sa Sofia bittra. “Gör det bara.”

Vad Sofia inte visste var att när man krigar mot Gabriel Herrera, spelar man schack mot en stormästare som alltid ligger fem drag före.

Gabriel litade inte på tystnaden från sin ex-fru. Han kände henne för väl; hennes fåfänga och besatthet av kontroll skulle aldrig tillåta henne att bara försvinna i skuggorna. Därför hade Alejandro, Gabriels privata utredare och vän, aldrig slutat bevaka henne.

När Alejandro satt i Gabriels nya, rymliga hemmakontor i La Moraleja – ett rum med fönster från golv till tak som vette ut mot den enorma trädgården där pojkarna lekte med sin nya golden retriever-valp, Blixten – lade han en tjock mapp på skrivbordet.

“Hon har bitit,” sa Alejandro. Han var klädd i sin vanliga skinnjacka, ett slående avbrott mot den eleganta inredningen. “Hon träffade El Cuervo i förrgår. Sålde ett halsband. Jag har källor inom kartellens lägre kretsar som pratar för rätt summa. Hon planerar ett bakhåll på skolvägen nu på torsdag. De tänker ramma bilen, slita ut pojkarna och flyga från ett övergivet flygfält utanför Toledo.”

Gabriel vände blicken från fönstret och pojkarna. Hans ansiktsuttryck förändrades. Den varma, leende fadern försvann, och den hänsynslösa rovdjursadvokaten trädde fram. Hans ögon blev mörka, käkarna spändes.

“Hon försöker stjäla dem igen,” sa Gabriel lågt. Det var inget utbrott, bara ett konstaterande fyllt av dödligt allvar.

“Vad vill du att jag ska göra?” frågade Alejandro. “Vi kan låta polisen plocka upp henne nu direkt. Konspiration till kidnappning räcker för att sätta henne bakom galler i väntan på Estebans rättegång.”

Gabriel skakade på huvudet. “Nej. En bra advokat skulle kunna förvandla det till rykten, hävda att hon bara var desperat och aldrig hade för avsikt att genomföra det. Jag vill inte ha tvivel. Jag vill inte ha kryphål. Jag vill att hon grips på bar gärning, med armarna djupt nere i smutsen. Vi låter henne genomföra bakhållet.”

Alejandro höjde på ögonbrynen. “Gabriel, du tänker väl för fan inte sätta pojkarna i en bil för att bli ambusherade av kartelltorpeder?”

“Tror du jag har tappat förståndet?” Gabriel gav honom en iskall blick. “Pojkarna stannar här, hemma, under beskydd av det privata säkerhetsteamet. Men bilen… bilen kommer att köra sin vanliga rutt. Med tonade rutor. Och inuti den bilen kommer det inte att finnas några barn.”