Fortsättning följer The Mastiff and the Cabinet
Code Red: En 69 kg fastkedjad mastiff knäckte just sin munkorg i min lobby. Jag förberedde mig på det värsta, tills han började klämma på ett skåp…
Jag har varit akutveterinär i de hårda, regnvåta förorterna till Portland i sjutton år, men ingenting – absolut ingenting – förberedde mig på den råa, oförfalskade skräcken som gick in genom min kliniks dörrar klockan 03:14 en stormig tisdag.
Vi ser många dåliga saker mitt i natten.
Vi ser offren för motorvägsolyckor, de tragiska följderna av djurkamper och den hjärtskärande verkligheten med försummade husdjur.
Du bygger en förhårdnad över ditt hjärta i det här yrket. Du lär dig att dela upp blodet, gnällandet och rädslan.
Men det finns en mycket specifik typ av oro som sätter sig i kroppen när Djurkontrollen ringer i förväg och berättar att de tar in en “Code Red.”
En Code Red betyder att djuret anses vara mycket dödligt.
Det betyder att de inte tar in djuret i en vanlig bur. De tar med den i kedjor.
När radion på vår reception sprakade igång lät officer Millers röst skrovlig, andfådd och genomsyrad av en underliggande panik jag aldrig hört från honom förut.
Miller är veteran. Killen har brottats med arga prärievargar ur dagvattenbrunnar och fångat vilda pitbulls utan att svettas.
Men över bruset skakade hans röst.
“Doc, du måste tömma lobbyn. Töm lobbyn nu. Jag kör fram till lastkajen. Ta de tunga lugnande medelen. Den absoluta maxdosen. Vänta inte.”
Min chefsveterinärtekniker, Sarah, tittade upp från sin skrivplatta. Färgen hade helt försvunnit från hennes ansikte.
Hon hade bara varit hos oss i sex månader. Hon var van vid nervösa golden retrievers och sjuka tabbykatter, inte vad som än fick en härdad polis att låta som ett rädd barn.
Till exempel,
“Vad menar han med maximal dos?” viskade Sarah, händerna darrade när hon lade ner skrivplattan på linoleumbänken.
“Det betyder att vi förbereder pilen,” sa jag och höll rösten så jämn som möjligt. “Gå till baksidan. Hämta David. Säg att vi behöver de förstärkta fångststängerna och de tunga läderhandskarna. Nu.”
Regnet piskade aggressivt mot klinikens ytterdörrar och skapade ett öronbedövande trumslag som bara ökade den växande spänningen.
Jag gick fram till den säkra medicinlådan, mina egna händer kändes ovanligt fuktiga.
Till exempel,
Jag tog en massiv dos av ett starkt lugnande medel, tillräckligt för att få en fullvuxen svartbjörn att somna.
Jag placerade sprutan på en rullbricka i rostfritt stål. Metall-mot-metall-klirret ekade högt i det tomma väntrummet.
Då slog de tunga förstärkta ståldörrarna till bakre lastutrymmet våldsamt upp.
Vinden ylade genom korridoren och förde med sig den skarpa, metalliska lukten av koppar, våt asfalt och den distinkta, primitiva mysklukten av ett djur som pressats till gränsen för sitt förstånd.
Till exempel,
Officer Miller stapplade bakåt genom dörrarna.
Hans tunga uniform var trasig vid axeln, genomdränkt av regn och vad som såg ut som mörka blodstrimmor.
Han grep i en tjock stålkabel-upptagningsstång med båda händerna, hans stövlar gled mot det våta golvet när han försökte få fäste.
“Dra! Fan också, dra!” Miller skrek över axeln till sin partner, som fortfarande var ute i stormen och drog i andra änden av en tung, rostig bogserkedja.
Och sedan dök besten upp ur vikens mörker.
Till exempel,
Jag kände hur luften helt lämnade mina lungor.
Det var en engelsk mastiff, men dess rena storlek trotsade rasens standardparametrar.
Detta djur vägde lätt över 69 kilo, ett tornande, muskulöst berg av rå kraft och ohämmad raseri.
Dess päls var täckt av tjock, mörk lera och skräp. Dess bröst hävde sig med våldsamma, skramlande andetag som lät som en trasig motor.
Men det var djurets huvud som förlamade mig.
Skallen var massiv, lätt stor som ett betongblock, innesluten i en tjock, kraftig lädermunkorg som såg ut att höra hemma i en medeltida fängelsehåla.
Till exempel,
Läderremmarna var spända och grävde djupt in i hundens kött, men djuret verkade inte bry sig om smärtan.
Den kämpade med all sin kraft, dess massiva tassar klöste frenetiskt i linoleumgolvet och lämnade djupa, synliga repor i industrigolvet.
Ett lågt, gutturalt morrande vibrerade genom luften.
Det var inte ett standardvarningsmorrande. Det var ett djupt, resonant muller som du kände i fotsulorna innan du faktiskt hörde det med öronen.
“Få honom till undersökningsrum tre!” ropade jag över oväsendet och backade för att hålla dem på avstånd.
Till exempel,
Undersökningsrum tre var vårt säkra rum. Den hade fastbultade stålbord, förstärkta väggar och tunga dörrar designade specifikt för möten med vilda djur eller aggressiva hundar.
David, min erfarna tekniker, rusade fram med en andra fångststång, hans ansikte en mask av intensiv koncentration.
Han lyckades slingra stålkabeln över hundens tjocka, muskulösa hals, dra från motsatt håll för att skapa en triangel av spänning mellan de två poliserna.
Mastiffen sprattlade vilt och kastade sin massiva vikt från sida till sida.
