Dagarna som följde jubileet blev en märklig övergångsperiod. Ira kände sig paradoxalt nog lättare. En osynlig spänning som hon burit på omedvetet hade släppt. Hon fortsatte sitt liv, sitt arbete, sina besök hos mamman.

Med Galina var det annorlunda. Under de första månaderna hördes hon inte av alls. Hon slutade ringa på söndagarna och dök inte upp på de vanliga familjemiddagarna. Tant Zina, som ibland stötte på Galina på marknaden, skvallrade om att hon såg trött och sliten ut, att hennes äktenskap knakade i fogarna. Ira kände ingen skadeglädje, bara en djup, dov sorg över att hennes syster valde ensamheten.

Det dröjde fram till senhösten innan tystnaden bröts.

Det var en kall och regnig kväll i november. Ira höll på att rätta papper vid sitt köksbord när hennes telefon ringde. Det var Galina. Hennes röst lät bräcklig, som om den kunde gå sönder vilken sekund som helst. Hon hade hamnat på sjukhuset; en allvarlig infektion hade tvingat fram en akut operation. Hennes man var på affärsresa och barnvakten hade åkt hem. Hon hade ingen som kunde komma med saker, ingen som kunde hjälpa henne.

— Du behöver inte komma, — hade Galina snäst fram mellan snyftningarna i telefonen, en sista rest av hennes stolthet. — Jag ville bara fråga om du kunde be mamma…

— Jag är där om tjugo minuter, — avbröt Ira lugnt.

När Ira klev in på sjukhussalen låg Galina blek och liten i den vita sängen. Hon såg plötsligt ut som det barn hon en gång varit – sårbar och rädd. Ira sa ingenting om jubileet. Hon nämnde inte tårtan, kuvertet eller det giftiga ordet “bedragare”. Hon packade bara upp väskan hon haft med sig: en ren pyjamas, mammans hemgjorda buljong i en termos, våtservetter och en mjuk borste.

Ira satte sig på sängkanten, hällde upp den varma buljongen i en mugg och räckte den till sin syster. Galina tog emot den med darrande händer. Hon tog en klunk, slöt ögonen och plötsligt brast det för henne. Tårarna rann tyst över hennes kinder.

— Förlåt mig, — viskade Galina, hennes röst var sprucken av gråt. — Förlåt mig, Ira. Jag har varit så avundsjuk på dig. Hela mitt liv. Du kom från ingenstans och du var bara… så bra. Så stark. Du älskade henne på ett sätt jag inte visste hur man gjorde.

Ira tog försiktigt muggen ur Galinas händer och ställde den på nattduksbordet. Sedan tog hon sin systers hand, precis så som Svetlana Ivanovna hade tagit Iras hand under middagen månader tidigare.

— Du är min syster, Galja, — sa Ira mjukt. — Vi har samma mamma. Vi har vuxit upp i samma kök. Vi har ätit samma piroger. Det som står i papper spelar ingen roll.

För första gången på decennier kramade Galina sin äldre syster, och hon grät tills det inte fanns några tårar kvar.

När Svetlana Ivanovnas nästa födelsedag rullade in ett år senare, var stämningen vid bordet annorlunda. Gästerna var desamma, maten var lika generös, och skratten ekade från väggarna. Men när Ira bar in tårtan var det Galina som reste sig upp, tog emot fatet och hjälpte henne att ställa ner det. Galina tittade på Ira och log – ett riktigt, öppet leende som nådde ända fram till ögonen.

Svetlana Ivanovna satt vid bordsänden och betraktade sina två döttrar. Hon behövde inte säga något. Inga kuvert låg framme, inga hemligheter svävade i luften. Allt var precis som det skulle vara. Huset var fyllt av en familj som inte hölls ihop av lagar eller biologi, utan av det outtröttliga, medvetna valet att älska varandra, trots allt.