Utan att vänta på ett svar satte jag mig i min praktiska, ospektakulära bil, startade motorn och körde ut i Georgetowns nattrafik. I backspegeln såg jag hur domare Reynolds gav min syster en sista, iskall blick innan han steg in i sin bil.
Mitt liv var inte litet. Det var enormt, meningsfullt och helt och hållet mitt eget. Och för första gången på tretton år kände jag inte det minsta behov av att dölja det.
