Flickan tvingades gifta sig med en inflytelserik miljardär för att betala av familjens skulder, men det hon upptäckte under deras första bröllopsnatt, när han tog av sig sin morgonrock, chockade henne.

Under natten samlade de allt de kunde. Han hade under åren i hemlighet avlett miljarder till anonyma konton, förutsett att denna dag kunde komma, och han hade kopierat Aegis krypterade forskningsdata. Deras flykt blev ett desperat lopp mot tiden och skuggorna. De lämnade staden bakom sig i en oregistrerad bil, och körde norrut, djupt in i de milsvida, snötäckta skogarna där en övergiven forskningsstation fanns gömd under jorden. Det var en plats han köpt långt innan de träffades, utrustad med avancerad medicinsk utrustning som han hoppades en dag skulle kunna göra honom oberoende av organisationen.

Vägen var förrädisk. Snön föll i tunga, bländande sjok, och bakom dem blinkade strålkastare som inte tillhörde vanliga resenärer. Aegis hade spårat hjärtats signal. Under bilfärden blev hans andetag allt grundare. Maskinen i hans bröst började stänga ner obetydliga funktioner i hans kropp för att spara energi åt hjärnan, vilket lämnade hans händer iskalla och hans rörelser svaga. Hon satt vid ratten, tårarna brände i ögonen, men hennes händer var stadiga. Hon tvingade sig själv att inte titta på honom för mycket, av rädsla för att se honom ge upp.

När de till slut nådde den underjordiska bunkern, dold under en karg bergsknalle, hade han förlorat medvetandet. Hon släpade honom ner för de kalla ståltrapporna, hennes klänning slets sönder mot de vassa kanterna, och hennes muskler skrek av ansträngning. Inne i det sterila labbet lade hon honom på operationsbordet och startade maskinerna enligt de instruktioner han hade präntat in i hennes minne under bilresan. Det var en komplicerad procedur. Hon var tvungen att ansluta honom till bunkerns stordator, ladda ner hans egen forskning och försöka överrida hjärtats inbyggda kill-switch.

Skärmarna blinkade rött. Acess Denied.

Paniken steg i hennes bröst. Utanför kunde hon höra ekot av tunga steg och dämpade röster; förföljarna hade hittat dem. De skilde sig nu bara av en tung pansardörr som höll på att ge vika under trycket från inkräktarnas sprängladdningar. Hon hade bara minuter på sig. Hon stirrade på koden på skärmen och insåg plötsligt vad det var som fick hjärtat att avvisa systemet. Det var inte kodningen. Det var hjärtat självt. Hjärtat reagerade på stress, på dödsångest, och försatte sig i lås-läge. För att skriva om mjukvaran måste hjärtat tro att det var tryggt. Det behövde lugn.

Trots dånandet från dörren lade hon sig tätt intill honom på det kalla metallbordet. Hon pressade sitt ansikte mot hans hals, lade sin hand mjukt över det våldsamma, dunkande ärret, och började tala till honom. Hon viskade om deras framtid. Hon beskrev ett litet hus vid havet, doften av saltvatten, värmen från en öppen eld. Hon berättade för honom att hon älskade honom, om och om igen, och lät sina egna jämna, lugna hjärtslag vibrera mot hans bröst.

Otroligt nog började den oregelbundna rytmen under hennes hand att sakta ner. Maskinens skarpa surrande övergick i ett mjukt brummande. På skärmen ändrades den röda texten till grönt. Access Granted.

Hon sträckte sig snabbt efter tangentbordet och aktiverade överridningssekvensen. En våg av energi sköt genom systemet, och med ett högt sprakande ljud bröts kopplingen mellan det konstgjorda hjärtat och Aegis servrar. I samma ögonblick sprängdes pansardörren upp och rummet fylldes av rök och beväpnade män. Men de kom för sent. Bunkerns automatiska försvarssystem, aktiverat av den lyckade uppladdningen, förseglade inre sektioner och utlöste en gas som snabbt neutraliserade angriparna.

När röken lättade låg allt i total tystnad, förutom det jämna, starka slaget från hans bröst. Hans ögon fladdrade upp. Det fanns ingen smärta kvar i dem, bara en djup, bottenlös lättnad. De hade vunnit. Det onaturliga hjärtat tillhörde inte längre någon annan. Det tillhörde honom, och det slog för henne. De hade förlorat sitt imperium, sitt guld och sina palats, men när hon tittade på honom där i det kalla, underjordiska rummet, insåg hon att de äntligen hade funnit det enda som verkligen betydde något. Friheten att älska, på sina egna villkor.