Två dagar senare var hon tillbaka i Chicago. Nyheten om ännu en heroisk insats av Sterling Airways piloter nådde pressen, men denna gång var det ingen mystisk städerska som flydde från kamerorna. Denna gång klev förste styrman Megan Torres ner från flygplanstrappan i full uniform. Hon mötte blixtarna med en stilla, obruten blick.
När hon gick in i flight operations center senare den kvällen för att hämta sin utrustning, mötte hon kapten Harris i korridoren. Han stannade upp och tittade på henne. En sällsynt, mikroskopisk antydan till ett leende spelade på hans läppar.
”Isen vann inte den här gången, Torres,” sa han, hans röst var grusig av respekt.
”Nej, kapten,” svarade hon med en stadig nick. ”Den smälte.”
Hon fortsatte nerför korridoren. Hennes klackar klickade skarpt mot det polerade golvet. Ett välbekant ljud, på ett golv hon förmodligen kunde ha städat fläckfritt i sömnen. Men hon tittade inte ner. Hennes blick var fäst rakt fram. Himlen var stor, natten var vidsträckt, och hon hörde äntligen hemma i den.
