“Evan?” ekade jag, och kände hur kylan från motellets tunna heltäckningsmatta kröp hela vägen upp genom fötterna och in i ryggraden.
Evan var Fallons fästman. De hade varit tillsammans i nästan tre år, och under hela den tiden hade Evan varit mannen som ständigt “var på gränsen till ett stort genombrott” med olika affärsidéer, men som i slutändan alltid verkade behöva ett lån för att hålla sig flytande. Ett lån som vanligtvis kom från mina föräldrar.
“Vad gör han i min lägenhet, pappa?” Min röst darrade inte längre av rädsla, utan av en isande, klarsynt vrede.
“Jag vet inte, Mira”, sa pappa, och hans röst lät bruten. I bakgrunden hörde jag plötsligt ett högt kraschande ljud, följt av Fallons hysteriska skrik. “Din mamma… din mamma pratade med Evan tidigare i dag. De trodde att du skulle vara borta hela helgen. Hyresvärden, herr Abernathy, bor ju på bottenvåningen. Han hörde oljud från din dörr och tittade på övervakningskamerorna. Han ringde polisen direkt och sedan mig.”
“Polisen?” En märklig lättnad sköljde över mig. “Är polisen där nu?”
“Ja”, sa pappa, och nu lät han nästan gråtfärdig. “De grep honom, Mira. Han försökte fly genom brandtrappan. Fallon ringde honom precis innan jag ringde dig, för att varna honom att du kanske hade åkt hemåt igen, men en polis svarade i hans telefon. Mira, du måste ringa polisen och säga att det är ett missförstånd. Säg att han hade tillåtelse att vara där. Fallon är helt utom sig.”
Jag stirrade på den mörka tv-skärmen framför mig. Det var alltså detta det handlade om. Det var därför de ringde åttio gånger. Inte för att de var oroliga för att jag var ute i en dödlig snöstorm. Inte för att de saknade mig. De ringde för att deras plan hade kraschat och de behövde mig för att rädda dem från konsekvenserna.
“Ett missförstånd?” sa jag långsamt. “Pappa, min mamma försökte ta ut ett lån i mitt namn förra månaden. Visste du det?”
Tystnaden i andra änden av luren var öronbedövande. Till slut hörde jag en skakig utandning. “Hon… hon sa att ni hade pratat om det. Att du skulle hjälpa Fallon och Evan med handpenningen till deras hus, men att du ville att hon skulle sköta pappersarbetet för att slippa dramat.”
“Hon ljög. Jag frös min kredit och ändrade mina förmånstagare eftersom jag insåg att min egen familj försökte stjäla från mig. Och nu bröt sig Evan in i min lägenhet. Vad letade han efter? Mina bankdosor? Mina lösenord? Kassaskåpet där jag förvarar mina viktiga dokument?”
“Mira, snälla”, bönföll pappa. Nu hade mamma uppenbarligen slitit åt sig telefonen, för hennes gälla röst skar genom högtalaren.
“Mira! Hur kan du göra så här mot din syster? Det är julafton! Du vet hur mycket Evan kämpar. Han ville bara hitta dokumenten för att se till att Fallon var tryggad om något hände dig! Han skulle inte ta något!”
“Så han bröt sig in för att snoka i mina papper? Låter det rimligt i ditt huvud, mamma?” Jag kände en plötslig, överväldigande trötthet. “Ni satt alla på verandan och skämtade om min död. Ni diskuterade mina pengar som om jag redan låg i en kista. Sedan åkte jag därifrån. Jag är på ett motell fyrtio minuter bort. Jag kommer inte att fira jul med er. Jag kommer aldrig att fira något med er igen.”
“Säg inte så!” skrek mamma. “Ring polisen och dra tillbaka anmälan! Om Evan hamnar i fängelse är Fallons liv förstört! Gör det för din syster!”
“Nej”, sa jag. Ordet var kort, skarpt och slutgiltigt. “Fallons liv är hennes eget ansvar. Jag har tillbringat hela mitt vuxna liv med att vara er bankomat och er reservplan. Det slutar i kväll.”
Jag lade på.
Sekunden efter började telefonen ringa igen. Jag stängde av den helt, lade den på nattduksbordet och lutade mig tillbaka på sängen. Utanför fönstret ylade snöstormen, men inne i rummet var det helt tyst. För första gången på mycket länge kände jag mig märkligt fri.
Nästa morgon, på juldagen, hade stormen bedarrat. Himlen var klar och isande blå. Jag slog på telefonen igen och möttes av dussintals nya meddelanden, vissa hotfulla, andra bönfallande. Jag ignorerade dem alla och ringde i stället till polisstationen i min hemstad.
Jag fick prata med en kriminalinspektör vid namn Harris. Han bekräftade att Evan hade gripits på bar gärning. Han hade brutit upp låset till mitt hemmakontor och hade påträffats med en ryggsäck fylld med min bärbara dator, en extern hårddisk som innehöll mina kryptonycklar, samt en mapp med mina bankutdrag. Han hade också hittat en nyckel till mitt lilla kassaskåp och var i färd med att tömma det på de värdesmycken jag hade ärvt från min farmor.
