Mitt förflutna med Grant, den fasansfulla natten då jag nästan förlorade mitt liv, och mina föräldrars förräderi – allt detta var bränslet som hade drivit mig. Jag hade tagit det värsta som någonsin hänt mig och smält ner det, format det till ett vapen och en sköld för de som inte kunde försvara sig själva.
Vanguard och Phoenix Foundation var bara i början av sin resa. Marcus Sterling var inte den sista mannen som trodde att makt gjorde honom onåbar, men jag hade bevisat att ingen är immun mot sanningen.
Jag tittade ner på mina ärr, de svaga, vita linjerna längs min arm. Jag drog fingertopparna lätt över dem. De var min rustning. Och jag visste, med en orubblig säkerhet, att hur mörkt det än blev för andra kvinnor där ute, skulle jag alltid finnas där. Jag var elden som aldrig lät sig släckas.
En knackning på dörren bröt min tankegång. Sarah stod där med en ny bunt akter i famnen och en kaffekopp i handen. Hennes ögon glittrade av förväntan.
“Evelyn,” sa hon. “Vi har fått ett anonymt tips om en hedgefond på Wall Street. Verkställande direktören har visst en tendens att skriva över bolagets förluster på sin frus namn.”
Ett litet, varglikt leende spred sig över mina läppar. Jag vände mig bort från fönstret och gick fram till skrivbordet.
“Låt oss börja arbeta,” sa jag.
