Ett år efter min skilsmässa fick min före detta svärmor syn på mig på kliniken med ett självbelåtet flin.

Patricia nickade svagt, hennes ögon stirrade tomt på det gråa heltäckningsmattan. Hon var helt knäckt.

När jag gick ut från kliniken den eftermiddagen, med höstsolen i ansiktet och den kalla vinden i håret, kände jag mig inte längre som det offer de hade försökt göra mig till. Skilsmässan hade nästan knäckt mig, lögnerna hade förgiftat mig, men nu hade allt förändrats.

Kriget var inte över, det hade bara precis börjat. Men för första gången på över ett år kände jag att jag hade makten, sanningen och rättvisan på min sida. Och jag tänkte inte ge upp förrän min dotter var hemma hos mig.