“Herregud! Titta på det här avskum han gifte sig med! Victoria sade föraktfullt, hennes dånande röst dånade genom högtalarna och försökte hetsa publikens hån. “Det ser ut som att du blev knivhuggen i en mörk gränd! Ser ut som en karaktär från en skräckfilm! »

Hon knäppte med fingrarna och vinkade åt en anlitad paparazzifotograf att närma sig från kanten av hyddan.

“Ta en närbild av denna fasa,” beordrade hon och pekade med ett manikyrerat finger rakt mot mina revben. “Jag vill att hela staden ska se Marks ynkliga regression. Sätt det på förstasidan av välgörenhetsorganisationens nyhetsbrev! »

Kameran blixtrade, ett bländande vitt ljus i mina ögon.

Men jag ryckte inte till. Jag rymde inte. I samma ögonblick som ljuset slog fram klickade en strömbrytare djupt begravd i de mörkaste, skarpaste hörnen av min hjärna våldsamt.

Styvmodern, så sårbar och känslosam, hade försvunnit. Den taktiska operatören hade vaknat. Mitt sinne snurrade i hundra miles i timmen. Jag ignorerade elitfolkets mumlande: några skrattade nervöst, andra tittade bort, synligt obekväma. Jag ignorerade Victorias gälla och hånfulla röst.

Min genomträngande, övade blick ignorerade helt societetsdamen och fokuserade på de två höga livvakterna som stod precis bakom henne.

Vaktchefen, en man med tjock hals och ett oregelbundet ärr ovanför ögonbrynet, höjde handen för att justera sina svarta solglasögon. I samma ögonblick som han höjde armen lyftes ärmen på hans specialskurna linnejacka något och avslöjade hans tjocka, solbrända handled.

Tiden verkade ha stannat.

En bläcktatuering, av stor precision och anmärkningsvärd finess, var ingraverad på huden på hans inre handled. Den avbildade Santa Muerte, dödens helgon, som höll en bruten och obalanserad rättvisans vågskål.

Det var inte en gängtagg. Det var inte en vanlig fängelsetatuering. Det var den exklusiva signaturen, förseglad med blod, från polisens innersta krets. Zetas—samma kartell jag jagat i två år, och samma som sköt mig i revbenen för åtta månader sedan.

Pusselbitarna föll på plats våldsamt och sömlöst i mitt sinne, och bildade en bild så skrämmande att det fick mitt blod att frysa.

Den plötsliga och oförklarliga budgeten på 2 miljoner dollar för denna absurda strandfest. Victorias senaste och betydande fastighetsförvärv i Miami. De skalbolag som skulle ha öppnats på Caymanöarna, som Mark nämnde.

Nätverket hade inte bara försvunnit efter att mitt team stoppat deras mordförsök på borgmästaren. De hade helt enkelt ändrat sin strategi. De förstod att det bästa stället att gömma smutsiga pengar inte var i lager eller offshore-konton, utan i själva hjärtat av Miamis societet. De hade hittat en ny penningtvättare, en otroligt arrogant elitman, som tvättade deras pengar genom fejkade välgörenhetsgalor och övervärderade fastighetsaffärer.

Victoria var inte bara en bitter ex-fru som ordnade en fest. Hon drog i de ekonomiska trådarna för en av de mest våldsamma kriminella organisationerna på halvklotet.

Och hon hade absolut ingen aning om hur kort hennes koppel var.

Kapitel 4: De dödas hand
Jag kunde inte slita blicken från handleden på kartellens lönnmördare. Luften runt mig var som om den var mättad av en förestående våldsamhet som jag var den enda som kände.

Jag tog långsamt och smidigt ett steg tillbaka framför Mark. Jag lutade kroppen något, intog en kontrollerad taktisk hållning, designad för att skydda hans torso och vitala organ från mina, mina muskler spända som tunga stålfjädrar redo att gå sönder.

Victoria slutade skratta, hennes ögonbryn rynkades, förbryllad över min totala brist på känslomässig reaktion. Hon sänkte mikrofonen, irriterad över att jag inte sprang iväg i tårar.

“Du borde inte spela med så mycket pengar, Victoria,” sa jag.

Jag skrek inte. Min röst sjönk en hel oktav och tappade all hövlighet. Hon bar på en kall, obeveklig, dödlig auktoritet som skar genom havsbrisen som en rakkniv. Det var en röst som instinktivt fick realitystjärnor och fastighetsmäklare som stod i närheten att rygga tillbaka, deras primitiva instinkter kände igen en rovdjur bland dem.

Victoria skakade plötsligt sitt blonda hår, hennes ögon glittrade av kaotisk, narcissistisk ilska. Hon hatade att bli tilltalad med auktoritet.

“Hotar ni mig, era skräp?” visslade Victoria när hon aggressivt gick mot mig, helt oberörd av den påtagliga spänningen som byggdes upp bland männen bakom henne. “Du har ingen aning om vem jag är. Jag styr den här staden! Säkerhet, ta den där skurken och släng ut den! Omedelbart! »

Hon knäppte med fingrarna mot de två massiva männen.

Jag tvekade inte. Jag lade diskret min högra hand framför mig och tryckte tre tydligt på skärmen på min smartklocka.

Förlust. Förlust. Förlust.

Det var aktiveringssekvensen. En tyst nödsignal med prioritet ett sändes ut från mikrofyren fäst vid min fotled, som färdades genom krypterade mobilnät och skickade en nivå 1 “Assistans krävs”-kod direkt till Miami-Dade taktiska enhetens centrala kommando.

De två kartellvakterna klev fram. Deras ansikten var uttryckslösa, utan Victorias teatrala ilska. De rörde sig med den tysta, skrämmande effektiviteten hos män vars jobb var att döda. När de närmade sig gled deras händer samtidigt in i slagen på deras skräddarsydda jackor, i jakt på de massiva kolvarna på dolda vapen.