Men framgång skapar fiender, och den största prövningen kom ett år senare. Global Airways, en massiv internationell konglomerat, gjorde ett fientligt övertagandeförsök. Deras vd, Richard Vance, var en äldre, arrogant man som påminde mig alldeles för mycket om Arthur, fast med en styrelseklubba istället för en kaptenshatt.
Han bjöd in mig till en middag i New York för att “diskutera framtiden”. Han trodde att han kunde charma mig, skrämma mig eller köpa mig. Han satt över bordet, smuttade på sitt dyra vin och lutade sig fram med ett nedlåtande leende. “Diana,” sa han mjukt. “Du har gjort ett imponerande jobb med att städa upp efter din ex-mans lilla röra. Men flygbranschen är ett krig. Du är en sörjande dotter som fick ett bolag i knät. Sälj till oss. Låt männen som kan det här sköta logistiken, så kan du njuta av miljarderna på en strand någonstans.”
Jag rörde inte mitt vin. Jag tittade på honom, minns Arthurs röst som hade sagt åt mig att “inte ställa till med en scen”, minns Christines skratt, minns blodet på min egen läpp.
“Richard,” svarade jag, och min röst var så lugn att han var tvungen att luta sig ännu närmare för att höra. “Vet du varför Sterling Air överlevde min ex-man? För att han trodde att han ägde himlen, när han i själva verket bara var en anställd som styrde en maskin. Ni tror att ni kan köpa oss för att ni har mer kapital. Men ni har ingen aning om vilken struktur vi har byggt. Om ni försöker ett fientligt övertagande kommer jag att utlösa giftpillerklausulerna i våra kontrakt. Jag kommer att låta våra fackföreningar strejka på era anslutningsflyg. Jag kommer att blöda ert bolag torrt i media, och när jag är klar kommer Global Airways att be om en fusion på mina villkor, inte era.”
Hans leende försvann. Han såg inte längre en arvtagerska. Han såg en ordförande.
Han drog tillbaka budet två dagar senare.
Senare den kvällen åkte jag till ett privat flygfält utanför staden. Det var mörkt, luften var krispig och kall. Där, på landningsbanan, stod en liten, elegant tvåsitsig Cessna.
Jag hade tillbringat de senaste tre åren med att i hemlighet ta flyglektioner. Jag ville inte bara äga maskinerna; jag ville förstå luften de rörde sig i. Jag ville känna det Arthur hade känt, men utan hans korruption. Jag ville känna friheten.
Min instruktör, en äldre kvinna med rynkor runt ögonen från åratal i solen, nickade mot mig. “Redo, Mrs Vale?” “Redo,” sa jag.
Jag klev in i förarsätet. Jag drog på mig headsetet och gick igenom instrumentpanelen. Varje knapp, varje reglage, varje blinkande ljus betydde något. Det var inte magi; det var vetenskap, ordning och kontroll.
När jag drog i reglaget och kände hur hjulen lämnade marken, kände jag en djup, oförstörbar fred. Jag tittade ut över världen nedanför, en värld av små ljus och sammanflätade vägar. Ingen kunde röra mig här uppe. Ingen kunde slå mig. Ingen kunde stänga ute mig från ett låst rum.
Arthur satt förmodligen i en mörk lägenhet någonstans och drömde om himlen han hade förlorat. Christine torkade förmodligen ett golv och mindes vingarna hon en gång bar. De hade trott att makt var att trycka ner andra.
Men sann makt är att kunna lyfta. Sann makt är att äga sina egna vingar.
Jag log mot stjärnorna, justerade kursen och flög vidare in i natten. Först nu, äntligen, var jag den enda kaptenen i mitt liv.
