Under tiden började Emily och tvillingarna komma till rätta hemma hos Sophie.
Mamma hjälpte till med saker till bebisarna, och ibland tittade jag förbi med matvaror eller passade pojkarna medan Emily vilade.
Nathan fortsatte att skicka arga meddelanden, men jag valde att inte svara.
I tio år hade jag undvikit att konfrontera min bror eftersom jag var rädd för att återupprepa grälen som präglat vår barndom.
Men den natten lärde mig något viktigt.
Att stå upp för någon man bryr sig om betyder inte att man försöker kontrollera personen.
Ibland betyder det helt enkelt att man vägrar blunda när någon annan behöver hjälp.
Och när jag tänkte på Emily och de två pyttesmå bebisarna utanför sjukhuset klockan två på natten visste jag att jag skulle fatta samma beslut igen.
För ibland leder den minsta vänliga handling rakt fram till en sanning som den egna familjen har dolt i åratal.
